Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Onnea Suomi!

Grattis på hundraårsdagen, kära granne!
Grattis på hundraårsdagen, kära granne! Foto: Janerik Henriksson/TT

DN 5/12 2017. Onnea Suomi – grattis Finland. Låt oss svenskar fira våra kära grannars hundraårsdag genom att bli mer lika dem. 

”I farans käftar visar Finland vad fria män kan åstadkomma”. Med detta citat av Winston Churchill inleds den nya filmversionen av ”Okänd soldat”, Finlands nationalepos på vita duken.

En del finländare har redan tröttnat på ”Okänd soldat” och nyinspelningens roll under hundraårsfirandet av självständighetsdagen den 6 december. Elisabeth Rehn, landets tidigare försvars- och jämställdhetsminister, säger i en intervju i Hufvudstadsbladet (4/12) att vid nästa firande är det dags att lämna kriget bakom sig:

”Av hundra självständiga år har Finland varit i krig fyra. Under de 96 andra åren byggde vi upp välfärden. Varför inte göra en film om grundskolan i stället för ännu en 'Okänd soldat'?”

Samtidigt är det omöjligt att se filmen utan att reflektera över hur mycket vårt östra grannland påverkats av vinter- och fortsättningskrigen mot Sovjetunionen under åren 1939 till 1944. Efter freden med Stalin kom dessutom det så kallade Lapplandskriget mot de kvarvarande tyska trupperna. Finland blev en nation av änkor, föräldralösa barn och överlevare. Men man hade stått emot. Man fortsatte att överleva. 

Till skillnad från bland annat de baltiska staterna blev Finland aldrig ockuperat. Finländarna fortsatte under hela 1900-talet att hotas av Sovjetkommunismen, kompromissade ibland men gav aldrig vika. Sådana erfarenheter gör något med en nation, påverkar den in i minsta cell.

Och vi svenskar? Under kriget ingrep vi inte till Finlands hjälp annat än med stora ord och frivilliga insatser. I dag, vid hundraårsfirandet av självständigheten, var det länge ovisst om ”Okänd soldat” ens skulle gå upp på svenska biografer. Något säger det.

Svensken i gemen vet skamligt lite om Finland. Inte alla känner ens till att vi fram till 1809 var samma rike. Vårt intresse för den svenskspråkiga minoriteten, knappt 300 000 människor, är lågt. Här ses de ofta som ”något slags kolonial kvarleva”, för att använda Anna-Lena Lauréns ord i DN (4/12). 

Inte heller vet majoritetssvenskarna särskilt mycket om de sverigefinländare som kom hit över Östersjön på främst 1960- och 70-talen, gick in som arbetskraft och byggde upp det svenska välståndet men som ofta behandlades styvmoderligt av rekordårens Sverige.

Naturligtvis har Sverige och Finland det mesta gemensamt, betydligt mer som förenar än som skiljer. Det vore olyckligt om fortsatt svensk likgiltighet skulle resa trösklar för ännu bättre, ännu närmare relationer.

Låt oss i stället fira Finlands självständighetsdag med att börja lära oss mer om vårt östra grannland. Om vår gemensamma historia, våra ömsesidiga politiska intressen,  den konst, litteratur och musik som förenar oss, de gestalter som präglat båda våra länder. Mannen som brukar utses till historiens störste finländare, marskalken och presidenten Gustaf Mannerheim, hade till exempel svenska som modersmål. 

Svensken i gemen vet skamligt lite om Finland. Inte alla känner ens till att vi fram till 1809 var samma rike.

Och låt oss inte minst lära av Finland. Horace Engdahl har kallat Tyskland för ”ett Sverige för vuxna”. Kan man då kanske kalla Finland ”ett Sverige för sansade”? När Sverige rusat iväg i diverse sociala och politiska experiment – skolan är förstås det bästa exemplet – har man på andra sidan Östersjön tagit det lugnare och stått stadigt. 

Finländarna har skyndat långsamt, inte haft bråttom att vräka fungerande system över bord liksom bara för sakens skull. Man går framåt när det behövs, sedan ligger man lågt, lyder en ungefärlig soldatreplik i ”Okänd soldat”. Finland har legat lågt, men också gått framåt, som medlem i eurosamarbetet och med magnifika tekniska framsteg. 

Försvaret är det bästa exemplet på klok finsk försiktighet. Sverige trodde att det kalla kriget skulle avlösas av den eviga freden. Snart sagt allt som stavades territoriellt försvar skingrades, såldes och lades för fäfot. 

Finländarna är vana vid att ha en nyckfull granne, de visste att även om björnen sover kan man dock honom aldrig tro. De höll ögonen på gränsen, behöll värnplikten, avvaktade med nedrustningen. Och fick rätt – igen. När Stockholm och Helsingfors nu ingår nya försvarsförbund kan man bara hoppas att den finska försiktigheten ska smitta av sig på oss.

Sveriges attityd mot Finland har länge setts som von oben och snorkig. Men ärligt talat har det nog även blandats med en smula avund.

Låt oss komma varandra ännu närmare, låt oss svenskar inspireras mer av det som så länge var vår östra rikshalva. Onnea Suomi – grattis Finland!

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.