Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-09-22 11:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/papporna-som-vagrade-bli-offer-for-hatet/

Ledare

Papporna som vägrade bli offer för hatet

Blommor vid Bataclan.
Blommor vid Bataclan. Foto: Mehdi Chebil

DN 12/9 2020. I en värld som skriker efter vedergällning visar de båda papporna i Paris att försoning är möjlig.

Anna Trenning-Himmelsbachs reportage i DN Lördag handlar om försoning.

I november 2015 angrep den islamistiske terroristen Samy Amimour och två andra män klubben Bataclan i Paris. 89 personer dödades bara där, samma kväll och natt skedde flera andra terrordåd i Paris.

Ett av offren på Bataclan hette Lola och var 28 år. Enligt terrorismens logik förtjänade hon att dö för att, tja, varför? Hon var bördig i fel kultur och fel land, tillhörde fel religion, hade fel livshållning eller råkade bara finnas på just de kvadratmeter som terroristen utsett till mordplats för att få just sin vilja fram.

Ingen kunde ha klandrat Lolas pappa Georges Salines om han tillbringat återstoden av sina dagar i ett bittert hat mot Samy Amimour och allt han rört vid och stått för. Men han valde en annan väg. Reportaget skildrar hur han i stället inlett en ”oväntad vänskap” med Azdyne Amimour, pappa till Samy som dog under sitt terrordåd.

Georges Salines ville förstå vad som drev dotterns mördare och andra som honom. Och han ville ”visa att det går att riva de murar av misstänksamhet och hat som splittrar våra samhällen”.

För den som är van vid den dagspolitiska debattens extremt hårda ord om vedergällning, straff och kulturkamp är läsningen av de båda männens ord som att kliva ner i en frisk källa.

”Jag var rädd för konsekvenserna för det franska samhället. Att hatet skulle öka. Jag ville inte att folk skulle ge sig på oskyldiga muslimer”, säger Georges Salines. Azdyne Amimour å sin sida berättar att han ”håller på att ätas upp av skuldkänslor, han skäms så oerhört”.

Att försoningen dem emellan är möjlig är ett svindlande faktum som är väl värt att bära med sig. För det finns många som Samy Amimour. Han är slående typisk för en viss sorts unga män som växer upp i dagens Västeuropa. Född här av invandrade föräldrar som inte alls behöver vara särskilt religiösa, vilsen mellan två kulturer, med en trasig eller bräcklig papparelation, vrede mot det samhälle som erbjöd föräldrarna en fristad, dragen till något destruktivt: brott, religiös fanatism eller bådadera.

Dessutom: kriget i Syrien som ytterligare radikaliserar och dessutom utbildar i våld och grymhet.

För den som är van vid den dagspolitiska debattens extremt hårda ord om vedergällning, straff och kulturkamp är läsningen av de båda männens ord som att kliva ner i en frisk källa.

Man behöver inte hitta ursäkter för terrorism eller annan grov kriminalitet. I Lasse Wierups DN-intervju från i fredags framträdde ”Kerim” som vuxit upp i en kriminell klan i Stockholm: ”Det kommer till en viss gräns och då tänker man: 'okej, jag har inga andra val, samhället ger inte mig vad jag vill ha', förstår du?”

Den attityden, underblåst av vissa vänsterpolitiker och förortsaktivister, kan förklara en hel del av dagens kriminalitet. Men nu är ju samhällets uppgift inte att ge alla vad de vill ha, oavsett om det skulle vara pengar, status, privilegier eller frihet att förtrycka andra.

Samhället ska ge goda möjligheter för alla att skapa sin egen lycka. Och det ska stå bergfast mot såväl gatu- och gängbrottslighet som terrorism.

Men något annat måste också till. Nationalencyklopedien definierar försoning som ”återställande av fred och god gemenskap mellan två söndrade parter”. I judendomen är försoningsdagen, Jom kippur, en av de viktigaste helgerna.

Man kan inte begära att alla människor har George Salines och Azdyne Amimours förmåga att sträcka ut handen mot varandra över bråddjupet. Men om den förmågan helt skulle försvinna, dränkas i internets hatkörer, vore det ett värre hot mot vår överlevnad än såväl terror som gäng.

Läs mer: Terrorattacken mot nattklubben ledde till en oväntad vänskap

Ämnen i artikeln

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt