Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Älska Sverige, avsky nationalismen

Gott om skäl att hissa flaggan.
Gott om skäl att hissa flaggan. Foto: TT

På onsdag är det Sveriges nationaldag. Det ska vi fira. Men politiken är en sak, kärleken till sill och pioner en annan.

Som ett bungyjump. Fiskgjusen störtdyker lodrätt mot sjön. Ett plask, och så lyfter den igen, men utan fisk i klorna. Den upprepar manövern, men misslyckas i på nytt. Publiken kanske gör den nervös?

Men nu ser man något blänka. Gjusen gör en uppvisningsrunda över våra huvuden och försvinner mot trädranden med middagen i ett stadigt klogrepp. 

Det är kväll, men himlen är fortfarande okynnigt blå. Vädret försöker inbilla oss att det är högsommar, men det är bara maj, en av de sista kvällarna. Vi är en utflyktsgrupp på ett tjugotal personer. Den fågelälskande författaren Tomas Bannerhed och förläggaren Svante Weyler har bjudit in vänner och kollegor till ornitologisk utflykt.

Vi har kört i bilkaravan till Hjälstaviken vid  Ekolsunds slott mellan Bålsta och Enköping.  Ett kulturlandskap av ängar, åkrar och våtmarker. Den grunda fågelsjön vaktas av en armé av svärdsliljor. Änderna snattrar. En bit bort sjunger sånglärkan högt ovanför betande kor.
Den starka kvällssolen liksom photoshoppar landskapet. Färgerna förhöjs, får något artificiellt över sig. Det skulle kunna vara en David Lynch-film, tänker jag först. Men då hamnar man genast i det apokalyptiska: Klimatkris och undergång.

Jag bestämmer mig i stället för att det vi ser är en gammal hederlig svensk pappersbonad, en sån som förr i tiden kunde vara uppnålad på köksväggar. Motiven var gärna just betande kor i kvällsljus, lummiga insjölandskap eller Brunte med hölass. 

När det mörknar dricker vi kaffe och tuggar på surdegsmackor och kardemummabullar. Myggen piggnar till. På stadiga spänger vandrar vi ut i vassen för att lyssna på nattsångarna. Närmare halv två på natten släpper reporternestorn Stig Fredrikson av mig och min hustru på Sveavägen.  I full skogsmullemundering lunkar vi förbi krogarna vid Stureplan. Gott om snatteränder och nattsångare också här, men nu i mänsklig gestalt. Mörkret är Medelhavsvarmt. Fullmånen hänger fet och fin över Blasieholmen.

Vilket underbart land vi har turen att få leva i !

Det vi ser är en gammal hederlig svensk pappersbonad

Några dagar efter utflykten till Hjälstaviken bläddrar jag igenom ett färskt exemplar av den danska dagstidningen Berlingske. Där finns en intervju med en av tidningens tidigare chefredaktörer, Anna Libak, som just givit ut debattboken ”Førstå populismen”. Libak dödförklarar i intervjun ”globalismen”, som hon definierar som ”fusionen av liberalismens tro på marknaden som problemlösare och vänsterflygelns  tro på mångfald som en vinst i sig själv.” Under ett par decennier var detta västvärldens överideologi, och dess kärna var enligt Liback ”tron på att alla människor i alla länder har samma preferenser i en fri värld".

Nu har detta visat sig vara en illusion, är budskapet. Så ska man förstå populismen, och i förlängningen också västvärldens maktförluster.

Här finns möjligen poänger på den beskrivande nivån. Men det djupt problematiska i  vår tid är snarare att så många politiska aktörer går från ”är” till ”bör”, det vill säga aktivt bekämpar den liberala demokratin och dess fundament: föreställningen om universella mänskliga rättigheter. I stället förespråkar de en värld som inte utgår från individer utan från skilda, skarpt avgränsade kollektiva identiteter; nationella, religiösa, kulturella.

Jag bläddrar vidare i Berlingske och hittar en debattartikel skriven av en folketingsledamot från Dansk Folkeparti, Sverigedemokraternas danska storasyster. DF-politikern har besökt Polen och berättar belåtet att där såg hon inte några muslimska huvuddukar. I en annan dansk tidning, Weekendavisen, läser jag om en annan folketingsledamot från DF som kräver att det ska serveras griskött på danska skolor minst en gång i veckan.

Udda fåglar? Inte alls. Dansk Folkeparti har lyckats förskjuta den danska politiken ut i monokulturalismens nationalpark.

 I samma utgåva av Weekendavisen  ägnas huvudartikeln åt Dansk Folkepartis ordförande Kristian Thulesen Dahl och hans position som Danmarks mest eftertraktade politiska samarbetspartner. Såväl Socialdemokraterna som det borgerliga regeringspartiet Venstre flörtar med honom. 

För snart tjugo år sedan förklarade den dåvarande socialdemokratiske statsministern Poul Nyrup Rasmussen att Dansk Folkeparti aldrig skulle bli ”rumsrena”.  Nu är partiet inte bara välkommet i de finaste salonger, utan blir också klappat och får godsaker vid bordet, konstaterar Weekendavisen.  Tidningen återger en lägesbeskrivning formulerad av De radikales ordförande Morten Østergaard. ”Danskarna kan välja mellan två statsministerkandidater som båda insisterar på att staten ska bestämma var du får bo, vilka kläder du får ha på dig och vem du får förälska dig i om din familj ska bo i Danmark. Rösta på honom som är statsminister. Eller på henne som vill bli det. Sak samma. Och vägen är i stigande grad Dansk Folkepartis". Så kan det gå. 

På onsdag är det Sveriges nationaldag. Jag kommer att hissa flaggan vid sommarhuset,  äta sill och kanske lyssna på cd:n med Jussi Björling-insjungningar av nationalromantiska sånger: ”Land du välsignade”, ”Sverige”, och ”Jungfrun under lind”. Och jag kommer att göra det inte trots utan just för att jag känner djup aversion mot gränskontrollerna vid Hyllie och avskyr exkluderande nationalism. 

Vi måste försvara den sekulära tankemodellen: Rätten att leva både i en för alla gemensam medborgerlig sfär och i personliga, fritt valda sfärer där vi kan bejaka våra legitima behov av gemenskap, tillhörighet och tro.

Expressens kultursida tryckte för några år sedan ett reportage av Tomas Bannerhed om fågellivet i Hjälstaviken. Han påminde där om att när Selma Lagerlöf lät Nils Holgersson mellanlanda  här, vid ”den tryggaste tillflyktsort för simfåglar", blev den vita tamgåsen Mårten bortjagad av ilskna svanar : "En vit vildgås! Gässen ska inte tro, att de blir svanor fördenskull, skreks det från alla håll."

Det liberala förhållningssättet är det motsatta:  Varken individen eller samhället kan definieras av en enda fixerad identitet.  I det liberala demokratiska samhället är kärleken till sill och färskpotatis inte en politisk parameter.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.