Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-10-15 11:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-det-var-efter-seinfeld-syndafloden-kom/

Ledare

Per Svensson: Det var efter Seinfeld syndafloden kom

”Seinfeld” - en serie om ”ingenting”. Foto: Mary Evans / IBL Bildbyrå

Över hälften av koldioxidutsläppen på grund av förbränning av fossila bränslen har ägt rum under de tre senaste decennierna. Det betyder att skulden är vår.

För 15 år sedan bodde jag, min fru och vår yngsta dotter nästan en vecka på The Grand Hotel of Mall of America i Minneapolis. Varje förmiddag tog vi shuttlebussen till själva ”mallen”, en av världens största shoppinganläggningar.

Där fanns fyra varuhus, över 500 butiker, drygt 50 restauranger, några barer och nattklubbar, inomhus­tivolit Camp Snoopy, en biostad och ett hajakvarium. Det var en fascinerande vecka i en av konsumismens katedraler. Tanken var att jag skulle skriva en bok om shopping. Av det blev inget. Men jag skrev ändå en längre artikel för tidskriften Arena i vilken jag argumenterade för att ”konsumtion av varor, resor, platser är en ofta underskattad mening med livet.”

Jag misstänker att jag för att skapa journalistisk spänning något överdrev min entusiasm för Banana Republic och Brooks Brothers. Men huvud­argumentet var seriöst: konsumtionskulturen har givit människor tidigare oanade möjligheter att själva skapa sina livsvärldar. Det är ett argument jag fortfarande håller för relevant.

Det finns en sanning i det gamla talesättet ”kläderna gör mannen”. Och det finns en frihetsdimension hos det klassiska varuhuset, de offentliga konsumtionspalats som etablerades runt om i Europa under 1800-talet. Kvinnor, annars hänvisade till hemmet, fick tillgång till ett offentligt rum laddat med frestelser och upplevelser. Den svenska titeln på Émile Zolas varuhusroman ”Au bonheur des dames” från 1883, säger mycket: ”Damernas paradis”. Och för generationer av tonåringar har köpcentrumet varit en viktig första station på resan ut i vuxenvärlden: här har man ”hängt”, träffat kompisar, köpt den identitetsskapande musiken och de gruppbekräftande kläderna.

Själv växte jag upp vid Täby centrum, Stockholms första inomhuscentrum. Det blev ett slags hembygd. Jag genomströvade det varje dag på väg till och från skolan. Under en period tjänade jag 4 (eller om det var 5) kronor i timmen­ på att samla ihop livsmedelshallen Metros kundvagnar på parkeringsdäcken. Pengarna gick förmodligen till lp-skivor hos Broddmans.

Men dock: när jag nu återvänder till min 15 år gamla artikel om konsumtionens goda sidor förvånas jag över min närsynthet. Inte ett ord om miljön. Inte ett ord om klimatet. Och inte heller något som tyder på att jag ägnat en enda tanke åt vilka konsekvenser nätet skulle kunna få för konsumtions­kulturen.

Konsumtionen har, måste man erkänna, förlorat det mesta av sin lyster. Numera gör den en mest dyster.

Det sistnämnda var kanske förståeligt. Knappast någon kunde väl 2005 föreställa sig en framtid där det kommersiella stadslivet skulle vila på tatuerare och utlämningsställen­ för kina­paket. Så gott som inga klassiska varuhus, inga skivbutiker, inga bokhandlare, snart kanske inte heller några kläd­butiker. Och också shoppingcentrumen­ sägs nu riskera att dö den digitala digerdöden. Shoppandet förvandlat från social aktivitet, ”gå på stan”, till algoritmisk onani, konsumtionsdriften tillfredsställd i ensamhet framför en skärm. I gengäld träffas vi ständigt i sop­rummen, vid containrarna för plast och pappers­förpackningar. Konsumtionen har, måste man erkänna, förlorat det mesta av sin lyster. Numera gör den en mest dyster.

En av de medverkande vid den klimat­kväll i Göteborgs konserthus som DN var med om att arrangera under årets bomässa var den amerikanske journalisten David Wallace-Wells. Han gjorde en poäng av att han länge varit en person som inte ägnat vare sig miljön eller naturen många tankar utan i stället tagit sitt stadsliv för givet. Jag kan känna igen mig i detta.

Och så, denna på ovedersägliga fakta grundade insikt om att vi, på grund av vårt bulimiska förhållande till fossilbaserad konsumtion, vårt behov av att sluka och spy upp kol, är mycket nära att ta kål på världen som vi känner den.

Min hustru har gång på gång uppmärksammat mig på en tung passage i Wallace-Wells bok ”Den obeboeliga planeten”. Han avlivar föreställningen om klimatkrisen som en försenad samlingsfaktura, priset för att den ena generationen efter den andra under lång tid frossat på fossila bränslen. Det stora förödande frosseriet är i själva verket färskt.

Wallace-Wells slår fast att ”mer än hälften av all koldioxid som hamnat i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen har släppts ut bara de tre senaste decennierna.” Han förtydligar det bisarra i detta genom att påpeka att merparten av förbränningen av kol har ägt rum ”efter premiären på Seinfeld”. Denna på sin tid omåttligt populära­ amerikanska komediserie, som marknadsförde sig som ”a show about nothing”, lanserades så sent som 1989.

Det är vi, inte våra förfäder, som fått co2-kurvorna att stiga mot skyn som rymdraketer. Och varför har vi gjort det? För ingenting? Det kan man ändå inte säga. De materiella villkoren har under dessa tre decennier blivit oerhört mycket bättre för oerhört många människor; Kinas dramatiskt ökade andelar av de globala koldioxid­utsläppen speglar en lika dramatiskt ökad levnadsstandard.

Men om priset för detta är en ­obeboelig planet?

När jag ser mig själv i spegeln ser jag en företrädare för den till stor­leken mikroskopiskt blygsamma grupp som gjort allra mest för att försämra mänsklighetens och den mänskliga civilisationens överlevnadsmöjligheter: vi som fötts och levt våra liv i efterkrigstidens konsumtionssamhällen. Det är en tungt existentiell insikt.

Om världen förts till randen av en klimatkatastrof under en enda generations livstid så faller också ansvaret för att undvika katastrofen på denna generation, framhåller Wallace-Wells. Svårt att säga emot honom.

För oss som är övertygade om att marknadsekonomin, trots sina brister, är överlägsen alla prövade och oprövade alternativ, gäller det därför att göra det vi kan för att bidra till en konsumtionskultur förenlig med det ansvar som det förflutna och framtiden lägger på oss. Vi får inte ha byggt pyramider och fostrat barn för ingenting.