Täby var en kyrkby och ett stationssamhälle som på 50- och 60-talet förvandlades till en modernistisk mönsterförort. Det var Utopia, landet ingenstans. 

Dock fanns det en hembygdsförening. Den fyllde 25 år 1967. Jubileet firades i aulan på det nybyggda Tibblegymnasiet. Högtidstalet hölls av det moderata kommunalrådet Yngve Nordström.

”Vi upplever i dag en veritabel folkvandring både mellan länder och inom länder. Sverige har blivit ett invandrarlandland”, slog han fast. 

Ja, i klassrummen i Täby kunde det nu dyka upp enstaka elever från Polen eller Ungern med efternamn som lärarna hade svårt att stava. Men det var framför allt den stora flyttvågen från landsort till storstad, urbaniseringen, som präglade det nya samhället. 

Det fanns integrationsproblem. Expressen hade 1964 tryckt en artikelserie med vinjetten ”Fru i ytterort”. Den handlade om Näsbydal, den ring av 17 våningar höga punkthus i Täby Centrum dit mina föräldrar flyttat från Kalmar ytterligare ett par år tidigare.

Nyblivna förortsbor hade det inte lätt, framgick det av tidningens rapportering. Särskilt svårt drabbade av ”förortssjukan” var kvinnorna. Ett foto på en huttrande mamma på promenad mellan Näsbydalshusen gav syn för sägen: ”En bild av en förort – en ensam mamma med barnvagn, ödsliga höghus, inga lockande skyltfönster eller ett litet trevligt kafé att slinka in på för en pratstund – en bild av isoleringen i ytterorterna.”

Kunde detta vara, eller bli, en hembygd? Det var den frågan kommunalrådet försökte besvara i sitt högtidstal. Han konstaterade att för de flesta svenskar hade ”hembygd” länge varit ett ord som betydde ”en till största delen lantlig miljö med vackra ängar, skogar, berg eller hav”.

Yngve Nordström lyfte i sitt tal fram en rad namn ur den svenska kulturhistorien som alla bidragit till att skapa och befästa bilden av ”hembygden” som ett romantiskt naturlandskap: ”Marcus Larsson-hav i storm, Schultzberg-landskap i snö och sol, Bruno Liljefors djurmotiv. Vilka motiv har älskats mer och plagierats mer än dessa? En Peterson-Berger, en Hugo Alfvén – sommarhagen och sommarnatten, det är musik som förmedlar sådana stämningar som de flesta av oss förknippar med hembygden.” 

Han framhöll också att Carl Jonas Love Almqvist en gång vandrat i ”skogarna häromkring”. Kommunalrådet hoppades kanske att det skulle få talldungarna mellan de Le Corbusier-inspirerade bostadsbågarna i Grindtorp och köpcentrumets parkeringsplatser att ivrigt suga näring ur nationens rika kulturella jordlager.

Men Yngve Nordström var samtidigt medveten om att det antagligen inte skulle bli lätt att ladda moderniteten med romantisk hemkänsla. Han hyste ändå förhoppningar om att framtida skildringar av förorten, ”kanske skrivna av några av dem som är barnfödda här”, skulle visa ”att det går utmärkt för både poeten och romanförfattaren, målaren och skulptören och alla andra också för den delen, att drömma sig tillbaka till barndomsleken bland höghusbebyggelsen, till besöken i självbetjäningsbutiken, resorna med tunnelbanan och centrumplaneringen”.

Fick han rätt? Jag kan inte påstå att jag ”drömmer mig tillbaka” till de lekplatser i Näsbydal där ”djungelns lag” härskade (Expressen 1964). Men jag måste medge att jag hyser en på många sätt osund fixering vid Täby. Det främlingskap jag odlat inför den exemplariska manifestationen av ett modernistiskt samhällsideal är på ett märkligt sätt genomsyrat av nostalgi. Hotell Täby. Man kan alltid checka ut, men man kan aldrig lämna det.

Är det inte detta som är själva definitionen av ”hembygd”? Att man inte blir kvitt den? Dragningen till den kan förefalla andra helt oförklarlig. De fula radhusen? Den trista granskogen? Den döda byhålan? Det finns en magnetism i det konkreta och specifika, i träd, bergknallar, fotbollsplaner, portuppgångar, gångtunnlar och perronger som gjorde avtryck i ens inre medan det fortfarande var mjukt och oförstört. Det är så man måste förstå Verner von Heidenstams kanske mest levande rad: ”...jag längtar stenarna, där barn jag lekt.”

Samhället med alla dess intressekonflikter är en gemensam angelägenhet. Hembygden är alltid ens egen.

Det brukar ibland påstås att liberaler saknar förståelse för människors behov av tillhörighet och trygghet, känslans gemenskap, djupa rötter. Det är inte sant. Men eftersom kärleken till stenarna där barn man lekt på en och samma gång är kompromisslös och irrationell, inte en fråga som kan göras till föremål för saklig debatt, lämpar den sig sällsynt illa som grund för politiska överväganden och beslut. 

Om sedan ett helt land görs till ”hembygd” tillkommer ytterligare en komplikation: abstraktionsnivån. Hembygdskärleken kan vara dränkt i fantasier, men är ändå konkret, grundad på minnen av egna upplevelser. Det kan förhållandet till det nationella aldrig bli på samma sätt. Där handlar det till sist om abstraktioner. Ett samhälle kan aldrig vara en hembygd.

Det är därför nationalismen inte hör hemma i politiken. Den gör nostalgins kompromisslöshet och irrationalitet till generatorer i produktionen av en farlig, destruktiv och exkluderande fiktion. I nationalisternas föreställningsvärld delar ”alla” samma varma känslor för samma stenar. Det finns inte plats för konflikter, olikheter, motsättningar, autonoma individer. Det finns inte plats för ett dynamiskt och demokratiskt samhälle. Där finns inte plats för det faktiskt existerande Sverige, det Sverige som Jimmie Åkesson och hans ”Sverigevänner” tycker så illa om, det Sverige som förtjänar att hyllas och älskas lite extra på nationaldagen, inte bara för de ljusa nätternas och den grönskimrande försommarens skull. 

”En öppen stad, ej en befästad, bygger vi gemensamt”, skrev en av Heidenstams kollegor, poeten Ragnar Thoursie, i ”Sundbybergsprologen” (1951). Samhället med alla dess intressekonflikter är en gemensam angelägenhet. Hembygden är alltid ens egen. Det är den svenska modellen. Den är värd att fira och försvara.