Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 09:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-infor-klimathotet-ar-vi-surfaren-sekunden-innan-vagen-vinner/

Ledare

Per Svensson: Inför klimathotet är vi surfaren sekunden innan vågen vinner

Foto: Jonas Leijonhufvud

Klimathotet sägs vara den viktigaste frågan i EU-valet. Samtidigt rasar hundratusentals svenskar över att det fossila bränslet blivit för dyrt. Som om inget hänt. Som om ingenting måste förändras. 

Rätta artikel

Blomsterkungen Carl von Linné var inte alltid en mysig Mandelmann. 

Han njöt av att se sin omgivning drabbas av den gudomliga hämnden, nemesis divina. Han kunde förpacka misantropi och kvinnoförakt i de lärdas latin och slå fast att människorna är härliga djur hitkomna genom en skummande lidelses droppe på en vidrig plats (guttula spumantis libidines in loco obscoentissimo). Han var ofta mjältsjuk (eller deprimerad som vi säger i dag).

Men han älskade månaden maj, tiden då det är omöjligt att dra sig undan i grämelsens grottor. ”Flora kommer strykande med hela sin armé och jag måste mönstra henne”, ropade han. Och vem vill inte göra detsamma? Det är nu vårens och växternas gudinna utför sina mirakler, förvandlar kastanjerna till sprakande fyrverkerier och syrenbuskarna till psykedeliska doftmoln.

Maj är den underbara återkomstens tid, en bekräftelse av det löfte, som genomsyrar många religioner. Döden behöver inte få sista ordet. Det behöver inte alltid vara november. Ett nytt liv spirar under den frusna leran.

Den brittiska romantiske poeten John Keats är för tillfället kanske mest känd för att Ben Whishaw har spelat honom i ”Bright star”, en kärleksfilm regisserad av Jane Campion. Men han skrev också dikter som blivit klassiker, uppseendeväckande många av dem daterade maj 1819. Den kanske mest kända av dem är ”Ode to a nightingale”, Ode till en näktergal, med raden: ”Thou wast not born for death, immortal bird”. Det var ett korrekt påstående. Näktergalen var inte född för att dö. Den lever och sjunger fortfarande i dikten. Keats själv däremot dog lungsjuk i ett förmodligen ruggigt Rom vintern 1821, bara 25 år gammal. 

Kulturen slår naturen, skulle slutsatsen kunna bli, men i själva verket är det svårt att säga vad som är vad. Det finns så mycket kultur i naturen och så mycket natur i kulturen. I viss mening är också naturen människans skapelse, inte bara genom att vi i under så lång tid levt i den, påverkat och förändrat den, utan därför att vi alltid upplever den filtrerad genom myter, minnen, namn och sorteringssystem. Det är ingen slump att Linné, klassifikationernas kejsare, skulle ”mönstra” blomsterprakten i maj, så som en fältherre mönstrar sina regementen, kompanier och plutoner.

Det är som om vi alla levde i barndomens Skabaraland.

Naturen är en bok vi människor gemensamt författar. Insikten att vi nu river ut och bränner fler sidor än vi skriver är djupt deprimerande, särskilt som den undergångskänsla denna insikt driver fram också är på något sätt futtig. Om världen så som vi känner den går under, så blir det förmodligen inte i en storslagen apokalyps med blixt och dunder i surroundhögtalare, utan så som när man får grå starr. Långsamt, så långsamt att det tar tid innan man märker det, förlorar världen sina färger och kontraster, blir allt mer novemberlik.

IPBES är en internationell kunskapsplattform kring biologisk mångfald med ett namn långt som en elefantsnabel (Inter-governmental science policy platform on biodiversity and ecosystem services). I en färsk uppmärksammad rapport har IPBES varnat för att upp mot en miljon arter i världen riskerar att försvinna. 

Den stora artdöden ”underminerar hela den naturens infrastruktur som vår moderna värld är beroende av”, skriver IPBES ordförande, den brittiske kemisten sir Robert Watson, i The Guardian. Watson har tidigare varit ordförande i i FN:s klimatpanel IPCC, och kopplar i sin artikel samman hotet mot den biologiska mångfalden med klimatkrisen; två existentiella hot betingar och förstärker varandra: 

”Klimatförändringarna har identifierats som en primär drivkraft bakom förlusten av biologisk mångfald, redan förändrar de varje del av naturen. På samma sätt bidrar förlusten av biologisk mångfald till klimatförändringarna, så till exempel frigör vi koldioxid, den dominerande 'människoproducerade' växthusgasen, när vi förstör skog.”

Watson är pessimist, men försöker ändå förmedla hopp. Tar vi oss samman finns det fortfarande saker vi kan, ja måste, göra. Men vill vi?

En fin majdag gör jag och min fru en kort dagsvandring vid Land's End i Cornwall tillsammans med vår äldsta dotter och vår svärson som bor några mil längre upp på kusten. Vyerna är fantastiska; dramatiska klippstup, skummande hav, gröna hedar. Plötsligt ropar svärsonen. Han har sett en cornish chough

Det är en kråka med röda ben och röd smal näbb, en variant av arten pyrrhocorax pyrrhocorax, det vill säga en alpkråka. Den finns i olika versioner på skilda ställen i Europa, men i Cornwall har den en särställning, där figurerar den i grevskapets vapen. Den spelar också en viktig roll i den lokala mytologin. Efter sin sista strid ska kung Arthur ha förvandlats till en cornish chough.

När lantbruket i Cornwall moderniserades och djuren inte längre betade som förr på strandhedarna fick den rödnäbbade kråkan, som lever på maskar och insekter, allt svårare att hitta föda på de förbuskade markerna. Cornwalls sista cornish choug försvann 1973. Men sedan tjugo år tillbaka har arten återkoloniserat sina gamla hemtrakter, mycket tack vare att lokala lanbrukare stimulerats att återskapa ett fågelvänligt kulturlandskap.

Inget är ödesbundet. Förutsättningar och utfall kan ändras. Men, återigen, vill vi?

Nyss fick vi veta att halten av koldioxid i atmosfären nu är rekordstor. Samtidigt har en halv miljon svenskar anslutit sig till det så kallade bensinupproret. De är rasande över att en liter bensin kostar som en halv kopp latte. Det är som om vi alla levde i barndomens Skabaraland. Klimathotet är viktigt, men jag ska ju bara köra, köpa, resa.

Det är gott om surfare vid stränderna i Cornwall. De släpar sina brädor över strandängar och nerför branta stigar, paddlar målmedvetet ut i de tunga bränningarna, ligger länge och väntar på rätt våg för att till sist triumferande rida på vågkammen någon minut innan de faller. Människans historia snabbspolad. Jag kan inte låta bli att föreställa mig att min egen generations liv sammanfaller med det sista euforiska ögonblicket innan vågen vinner.