Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 17:46

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-majorens-avsked-kom-efter-hans-basta-tid-som-partiledare/

Ledare

Per Svensson: Majorens avsked kom efter hans bästa tid som partiledare

När han kom. Nyvald partiledare 2007. Foto: Ssven-Erik Sjöberg

Somliga kommer att hävda att Jan Björklund  smiter. Det är nonsens. Han är inte bara partiledare, utan också före detta officer och då deserterar man inte.

Per Svensson
Rätta artikel

Jan Björklund fulbordar cirkeln. Han steg in på den politiska scenen som en ung man som kritiserade Moderaterna och blev omskriven på grund sin skjorta. Och han lämnar nu scenen som en något äldre man som kritiserat Moderaterna och blivit omskriven på grund av sin skjorta. 

Då var den grön och fältmässig. Nu, eller rättare sagt under valrörelsen, var den blå, och bildmässig.

För ganska exakt 25 år sedan blev Jan Björklund Folkpartiets gruppledare i Stockholms stadshus och borgarråd. Det var hans entré i rampljuset. Den 17 januari intervjuades han i Expressen. Reportern Lottie Molund beskrev honom som ”en öppen och lättpratad kille... En snygging med Povelglugg mellan framtänderna och bett i repliken”.  

Björklund var vid intervjutillfället 31-årig major och kompanichef vid Svea livgarde. Den yrkesprofilen, åren i grönskjorta, skulle följa med honom under hela hans politiska karriär. Majoren, sa man, och menade han som egentligen aldrig lämnat kaserngården, han som alltid kommenderar fram sina käpphästar.

Lite orättvist, mot Björklund och än mer mot den kvalificerade och kloka svenska officerskåren. 

Men så var det då, och så fortsatte det. Expressens rubrik över intervjun med det nya borgarrådet var: ”Marsch mot stadshuset! Major Björklund byter om och blir borgarråd”. DN, som intervjuade honom några dagar senare, valde samma tema: ”Officeren tar befälet. Halvmesyrer inget för Folkpartiets nye gruppledare.”

Dessa tidiga porträtt av Liberalernas nu avgående partiledare bjuder på en del överraskningar, till exempel att Björklund utan reservationer pläderade för att både ”glaspinnen på Sergels torg” och Strömbron skulle rivas. Det kanske inte heller stått klart för alla att Jan Björklunds förebild som debattör har varit Olof Palme, som han i DN-intervjun beskriver som ”intensiv, pedagogisk, provokativ, full av ideologi”.

Mer dagspolitiskt relevant är kanske den skepsis gentemot Moderaterna han formulerar i intervjuerna från 1994. När man på sina håll i dag rasar över att Liberalerna och Centern i och med januariavtalet svikit en närmast gudagiven borgerlig familjegemenskap skadar det inte med ett historiskt perspektiv.  

När det verkligen gällde gav han rätt svar på de stora frågorn

I Expressen ”ryser” Jan Björklund i januariintervjun 1994 ”vid tanken på moderaternas program för 90-talet” och säger: ”De vill masslakta socialtjänsten. Deras tal om 'den lilla världen' känns oerhört skrämmande. Försöker de genomföra det programmet blir det fight!” Och i DN är han lika stridslysten: ”Det nya moderata partiprogrammet är ett hot mot social trygghet och omsorg.”

Tio år senare än många tippat, 2007, blev han så partiledare. I Alliansen blev hans roll att tala om skolan. Och det gjorde han. Och det gjorde han igen. Och på nytt. Och i stort sett alltid. Det kunde bli lite katedermässigt. Jag tror att jag någon gång beskrivit Jan Björklund som en vandrande pekpinne.

Men när det verkligen gällde gav han rätt svar på de stora frågorna. Den komplicerade regeringsbildningen blev Björklunds finaste stund som liberal partiledare. Betydelsen av att han med hela handen pekade på de liberala grundvärdena kan inte överskattas.  

Det kommer att dyka upp kommentarer som gör gällande att han nu gör en Reinfeldt, att han ”smiter” för att slippa ta ansvar för sin egen politik. Det är struntprat. Björklund har under hösten varit med om att bryta upp den borgerliga alliansen, han har utkämpat en hård linjestrid i sitt eget parti, han har bidragit till en på många sätt epokgörande uppgörelse över blockgränserna. Det var knappast en picknick.

Om Jan Björklund varit en ”smitare” skulle han ha avvikit för länge sedan. I stället aviserar han nu sin avgång i rätt tid, när cirkeln sluts.

Men först väntar en sista stor ideologisk strid, vårens EU-val. Major Björklund kommer inte att överge sin post innan det slaget är utkämpat.