Det började som ett städat prosecco-mingel. Alla gäster måna om att göra ett gott intryck. Fiendskaperna inlindade i artighet, en annan nivå än på röjarpartyt hos Aftonbladet tidigare i veckan, där Robert Aschberg var värd.

Men på rekordtid lyckades toppkandidaterna förvandla också minglet i SVT-studion till en firmafest i slutstadiet. Klockan går mot gryning. De mest förhärdade har samlats i köket. De muckar gräl och fimpar i varandras ölburkar

Trots den stundtals råa atmosfären och dåliga stämningen, eller just därför, var SVT:s slutdebatt enligt min mening klargörande och intressant. Politiker älskar att säga att det har varit eller vill vara ”tydliga”. Här blev en hel del saker just det, tydliga. Framförallt då att samförståndets tid i svensk politik verkligen tycks vara över. 

EU-valet har lockat fram det extrema hos partiernas företrädare.

En debatt där Sara Skyttedal tycker sig kunna kräva att nivån ska höjas och inte skäms för att klaga över ovärdiga argument kan inte beskyllas för att vara lagom.

 EU-valet, länge ansett för att vara det tråkigaste och ointressantaste av alla val, har lockat fram det extrema hos partiernas företrädare. Liberalernas Karin Karlsbro säger så modigt och ivrigt ”ja” till ett federalistiskt EU att ingen kan komma på tanken att anklaga henne för att fiska efter röster. Tomas Tobé å andra sidan tycks vilja se ett hårt specialiserat EU som enbart forskar om kärnkraft och jagar tjuvar på väg till Sverige. Och Heléne Fritzon, den så misstänkt prudentliga S-kandidaten, visade sig i själva verket var en skoningslös pitbull som brutalt satte tänderna i Skyttedal: Sportbil. Champagne. Adaktusson. Abortpolitik. 

Den jagade KD-kandidaten fick moraliskt stöd av sverıgedemokraten Peter Lundgren, som också han, trogen partilinjen, kände sig orättvist behandlad och missförstådd.  SD och KD hade placerats bredvid varandra i studion, och under debattens gång blev det allt tydligare att Jimmie Åkesson kan hysa gott hopp om att få se sin dröm om ett ”konservativt” block förverkligad. Roligt för honom. Illavarslande för Sverige.

Tuffa personangrepp. Fula grepp. Gamla vänner fördjupar sin nya fiendskap. Ett polariserat politisk landskap. Ändå, bortom svavelröken, fortfarande en rätt stor enighet i sakfrågor: Klimatet måste prioriteras.  Kampen mot kriminalitet och terrorism är central. Några få EU-länder kan inte ensamma ta ansvar för unionens asylmottagande. Där är de flesta av partierna hyfsat överens.  Men man kan inte säga annat än att deras toppkandidater blivit duktiga på att mörka sin samsyn.