Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-11-13 11:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-sverigedemokraterna-ar-for-kulturintresserade/

Ledare

Per Svensson: Sverigedemokraterna är för kulturintresserade

Bild 1 av 2 Med kulturen, för kulturen.
Foto: Lisa Mattisson
Bild 2 av 2
Foto: Lisa Mattisson

För den politiska nationalismen är fantasin om ett samhälle byggt på en homogen och konfliktfri kultur central. Det är därför så mycket måste rensas bort från Sverigedemokraternas skyltfönster.

Täby bibliotek, oasen under min uppväxt, har hamnat i rubrikerna. En sverigedemokratisk ledamot i kultur- och fritidsnämnden försökte, förgäves, stoppa ett författarframträdande. I ett mejl som skickades såväl till andra politiker som till cheferna för kulturförvaltningen och biblioteket propsade han på att ett samtal om hbtq-frågor och litteratur med författaren Moa-Lina Olbers Croall skulle ställas in. Täby kommun ska inte medverka till kritik av normer och könsidentiteter, slog han fast.

Hoppsan. Ett fall av politisk exhibitionism. Han bara inte kan hålla sig. Driften är för stark. Han måste skutta fram ur busken, slita upp regnrocken och blotta sitt förakt för den samhällsnedbrytande fjolligheten. 

Lite pinsamt. Faktiskt så pinsamt att Sverigedemokraterna i Stockholms län och partiets ungdomsförbund tvingades rycka ut med skynken och ta avstånd. Listan på SD-politiker på låg nivå som gjort sig själva omöjliga är längre än den svenska vinternatten. Stryk bort dem, och gå vidare, har varit partiledningens linje.  Det borde vara svårare att göra det den här gången. ”Kommunpolitikern sammanfattar nämligen den kärna av fundamentalistisk nationalism som Sverigedemokraterna sällan vädrar i offentligheten”, konstaterade kulturskribenten Anna Hellgren i en krönika i Expressen (31/10). 

Numera vill SD helst visa upp sig i kejsarens nya kläder. Men ibland kan inte ens de mest ledande företrädarna bärga sig. De bara måste hämta upp de unkna favoritplaggen från källaren.

Expressen-reportern Niklas Svensson gjorde nyligen en tv-intervju med Jimmie Åkesson och hans sambo Louise Erixon, kommunalråd i Sölvesborg.  Det talades en hel del om kultur, trots att Åkesson hävdade att han och sambon inte är särskilt kulturintresserade, hemma lyssnar de mest på hårdrock. Ändå (eller kanske därför) är det kulturfrågorna som gjort Sölvesborg känt som ”Sverigedemokraternas skyltfönster”. Den ”utmanande” konsten som inte ska köpas in, Pride-flaggan som inte ska hissas, böckerna på främmande språk som inte ska finnas på biblioteket, kulturchefen som inte kunde jobba kvar.

Inte kulturintresserade? I själva verket kommer inget annat parti i närheten av Sverigedemokraternas kulturintresse.  Det är ”kulturen” som ska utgöra själva grunden för det pånyttfödda folkhem partiet drömmer om, ett helt annat Sverige än dagens ”splittrade” och ”själlösa” samhälle.  

Det är ”kulturen” som ska utgöra själva grunden för det pånyttfödda folkhem partiet drömmer om

”I stället för normupplösning och samhällsupplösning som vänsterliberalernas kulturpolitik syftar till, så syftar vår kulturpolitik till att hålla samman och bygga sammanhållning och samhörighet i samhället”, framhöll Jimmie Åkesson i samtalet med Niklas Svensson.

Jimmie Åkesson ansluter sig här till de förhoppningar skriftställaren Teodor Holmberg gav uttryck åt i en av artiklarna i samlingen ”Med sköld och svärd för svenskhet och etisk kultur” från 1920: ”… alla längta vi efter klassförsoningens stora jubeldag, då de djupa sprickorna i det levande samhället hava gått ihop, då alla känna sig lyckliga och stolta över att tillhöra ett och samma svenska folk och då det enande nationalmedvetandet avlöst det söndrande klassmedvetandet.”

Teodor Holmberg?  Inte hört talas om honom? Han är ändå ett källflöde för den kulturrevolutionära rörelse som nu aspirerar på att bli landets största parti. Holmberg var sedlighetsvän och nationalist. Några år in på 1900-talet höll han ett föredrag med rubriken ”Svensk nationaldemokrati”; 90 år senare plockade ett litet gäng högerextrema lundastudenter upp begreppet och bildade Nationaldemokratiska studentförbundet. Jimmie Åkesson, Björn Söder, Mattias Karlsson och Richard Jomshof har inte glömt Teodor. I SD:s principrogram pekas han ut som ”socialkonservativ” inspiratör.

I veckan som gick berättade Sveriges Radio P4 Blekinge om ytterligare ett ”inte” i Sölvesborg. Det blir inte någon ceremoni för nyblivna svenska medborgare i kommunen, trots att det av medborgarskapslagen framgår att alla kommuner är skyldiga att arrangera en sådan. Det så kallade ”samstyret” (SD plus stödpartier) har lite lamt försökt förklara bort de uteblivna festligheterna. Men ytterst handlar det om Sverigedemokraternas samhällssyn.  Den skiljer sig radikalt från den samhällsmodell man möter i medborgarskapslagens portalparagraf

”Det svenska medborgarskapet är ett rättsligt förhållande mellan medborgaren och staten som medför rättigheter och skyldigheter för båda parter. Medborgarskapet förenar alla medborgare och står för samhörighet med Sverige. Medborgarskapet representerar det formella medlemskapet i det svenska samhället och är en grund för folkstyrelsen.”

Den ”samhörighet” med Sverige som det talas om här gäller lagarna, samhällsordningen, demokratin. Därutöver står det var och en fritt att ingå i andra gemenskaper: kulturella, religiösa, politiska, lokala, regionala, emotionella, ekonomiska.  Men det är inte dessa självvalda gemenskaper som avgör om man är svensk eller inte; det är medborgarskapet. Men för Sverigedemokraterna, ett parti ”med nationalistisk grundsyn”, är det inte medborgarskapet utan tillhörigheten till ”nationen” som är avgörande. Det handlar om en gemenskap man inte väljer utan föds och fostras in i, ett slags allt och alla överordnad familjegemenskap. 

Medborgarsamhället kan rymma skilda kulturer och hantera oräkneliga värderings- och intressekonflikter. Den är konstruerad för att kunna just detta. I den nationella identitetspolitikens idealsamhälle däremot blir de självvalda gemenskaperna, de avvikande värderingarna, och de återkommande konflikterna i stället ett outhärdligt hot mot ”det enande nationalmedvetandet”, för att tala med Åkessons inspiratör Teodor Holmberg. 

Därför är nationalismen, upphöjd till statsbärande ideologi, inte förenlig med den liberala och pluralistiska demokratin. Vi ser det i Ungern. Vi ser det i Polen. Vi borde dra slutsatser också för svenskt vidkommande.

 

 

 

 

 

 

 -