Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-09-21 00:45

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-tryggheten-kan-bli-frihetens-fiende/

Ledare

Per Svensson: Tryggheten kan bli frihetens fiende

Leviathan gestaltad av 1600-talskonstnären Abraham Bosse. Foto: TT

Gängvåldet måste stoppas.  Det kommer inte att bli enkelt. Därför är det viktigt att inte debatten förenklas.

Förstasidan i Sydsvenskans Malmödel dominerades i torsdags av en bild från platsen där en ung nybliven mamma sköts till döds måndagen den 26 augusti: Unga och äldre, kvinnor och män, samlade till en minnesstund. 

På det första uppslaget i sektionen återfanns ett reportage om en explosion i bostadsområdet Almvik i södra Malmö. En man som sopade glassplitter från sin uteplats sammanfattade sina känslor: ”Detta är helt sinnessjukt”. 

Ingen kan förneka att gangstervåldet är ett växande samhällsproblem. Det drabbar inte bara enskilda individer. Gängkriminaliteten är också system- och demokratihotande. Medborgarnas förtroende för rättsapparaten och samhällsinstitutionerna får frätskador när de ser hur gängen, som forna tiders rovriddare, gör anspråk på lokalt herravälde och etablerat en egen karikerad rättsordning.

Att den gängrelaterade brottsligheten placeras högt på den politiska dagordningen är därför ofrånkomligt. Det är också i det närmaste självklart att väljare och politiker samlas kring begreppet ”trygghet”. Väljarna kräver, och politikerna utlovar, trygghet. Det har politiker å andra sidan alltid gjort.

”Trygghet” är ett av den politiska marknadsföringens mest beprövade och slitstarka begrepp. Jag gör en snabb bildgoogling på svenska valplakat genom tiderna. Två partier tycks ha vurmat särskilt för tryggheten. Bondeförbundet/Centerpartiet och Socialdemokraterna. Det är logiskt. Båda dessa partier har sett sig själva som ”småfolkets” företrädare, och ”trygghet” har i traditionell svensk retorik handlat om att inte riskera att förlora jobbet, inte behöva oroa sig för att inte ha råd med vård om man blir sjuk, inte vara rädd för att tvingas svälta som gammal. Tryggheten i svensk tappning har också innefattat en förvissning om att Sverige är ett särskilt sorts land förskonat från fruktan och våld.

Det valplakat som bättre än något annat jag hittar förmedlar detta svenska trygghetslöfte kombinerar ett stort ansiktsporträtt av Tage Erlander med texten: ”Trygghet i en föränderlig värld. Socialdemokratin”.

I dag tycks dock tryggheten snabbt glida högerut på den svenska politiska skalan. Begreppet har fått en annan fond och ett annat innehåll. Fortfarande tycks många som använder begreppet ta för givet att Sverige skiljer ut sig, men nu som ett inferno av våld och fruktan. Trygghet handlar i dag mindre om pensioner, mycket mer om att inte känna rädsla för att hamna i en skottlossning på stan.

Politiker av skilda kulörer har gärna låtit friheten slukas av mål och slagord som de själva favoriserat.

”Att vara trygg är att vara fri”, slog Alice Teodorescu nyligen fast på Göteborgs-Postens ledarsida (4/9 2019). Hon var tidigare tidningens politiska redaktör, numera skriver hon som kolumnist. Hennes huvudsakliga roll är i dag partipolitisk, som huvudsekreterare i den arbetsgrupp som ska formulera ett nytt moderat idéprogram.

Man skulle kunna tänka sig att Teodorescus likhetstecken mellan ”att vara trygg” och ”att vara fri” utgick från de gamla ”nya” moderaternas intresse för idén om den svenska ”statsindividualismen”, det vill säga tanken att välfärdsstatens trygghetssystem gjort det möjligt för människor att frigöra sig från beroendet av släkt och familj och därmed bidragit till att göra Sverige till ett land av individualister.

Men så är det inte. Det är kriminaliteten det handlar om när Alice Teodorescu hävdar att Sverige befinner sig i en ”trygghetskris”. Jag håller med om utgångspunkten för hennes resonemang: Statens mest grundläggande uppgift är att sörja för den inre och yttre säkerheten. Det ligger också onekligen en hel del i kritiken att den svenska staten under lång tid har gjort sig skyldig till underlåtenhetssynder på dessa områden. 

Sverige har under de senaste decennierna styrts av omväxlande borgerliga och socialdemokratiska regeringar. Man borde därför kunna hoppas på att de partiöverskridande samtal om gängkriminaliteten som nu pågår kommer att präglas av självkritisk ödmjukhet och en uppriktig vilja att hitta långsiktigt hållbara sätt att hantera komplexa avvägningar mellan repression och förebyggande arbete, skärpta juridiska/polisiära redskap och rättssäkerhet.

Men risken är att partierna i stället tar chansen att plocka enkla tuffhetspoäng. Det finns i debatten om kriminaliteten en påtaglig tendens att vilja göra det komplicerade enkelt. När Alice Teoderescu bygger sin argumentation på antagandet att trygghet är frihet ansluter hon sig till den tendensen. Det är bekymmersamt med tanke på hennes centrala roll i det gamla frihetspartiet Moderaternas utvecklingsarbete.

Är trygghet verkligen frihet? Svaret är nej. Den liberala tänkaren Isaiah Berlin får motivera detta nej: ”Allt är vad det är: frihet är frihet, inte jämlikhet eller rättvisa eller kultur eller mänsklig lycka eller ett gott samvete.” Berlin poängterar detta på goda grunder. Politiker av skilda kulörer har gärna låtit friheten slukas av mål och slagord som de själva favoriserat. Inte sällan har de slagit fast att ”verklig” frihet förutsätter något annat, exempelvis ett klasslöst samhälle.

A är inte B. Men A och B, friheten och tryggheten, kan betinga och förstärka varandra. Om frihet är att kunna välja väg blir de reella valmöjligheterna fler om man inte riskerar att bli rånad längs hälften av vägarna. Men lika sant är att friheten och tryggheten kan bli, och ofta är, varandras fiender, i synnerhet om ”tryggheten” definieras av hur långt staten är beredd att gå för att upprätthålla ”lag och ordning”.

I ”Leviathan” hävdade 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, att allas krig mot alla är den verklighet som väntar om människan lämnas att forma sitt eget öde. Hennes liv blir då  ”solitary, poore, nasty, brutish and short.” Hobbes ser räddningen i en byteshandel där individen avstår sin frihet till härskaren, Leviathan, och i gengäld erbjuds trygghet. Alla fungerande samhällen byggen på en sådan handel. Men växelkursen varierar, och det gäller att nogsamt se till att priset för tryggheten inte blir för högt.