Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-11-20 19:05 Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/per-svensson-vi-som-inte-langre-har-tid-att-do/
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Vi som inte längre har tid att dö

De dödas stad
De dödas stad Foto: Torbjörn Lilja / Naturfotograferna /IBL Bildbyrå

Direktarna, begravningar utan ceremoni, blir allt fler. Sverige är ett jäktat och praktiskt land.

I novembermörkret får ljuset från gravlyktorna kyrkogårdarna att likna små städer. Kvällen kan vara ruggig och kall, men bakom de upplysta fönstren är det varmt och tryggt.

Att sätta tända ljus vid anhörigas och vänners gravar i Allhelgonaveckan är en till synes djupt rotad svensk tradition, men seden etablerades i själva verket sent. Det var först när det svenska samhället efter andra världskriget accelererade in i välfärdssamhället som Allhelgonahelgen blev den stora ljushelgen, lär jag mig av en några år gammal artikel i tidningen Dagen.

I en tid och en kultur som prioriterade framtid framför historia kändes det kanske extra angeläget att manifestera en känsla av kontinuitet; de dödas närvaro i de levandes liv. Eller också var det praktiskt att förlägga minnesplikterna till ett enda särskilt tillfälle. Tänd ett ljus och låt det brinna, låt sedan döden försvinna?

Sverige har länge varit ett praktiskt land, duktigt på att göra sig av med allt ”onödigt”, från manglade lakan till regementen. Nu sägs vi också i allt högre grad vara redo att sortera bort de traditionella begravningarna

”Vi har specialiserat oss på direktkremering/begravning utan ceremoni-Stockholms billigaste begravningsalternativ. Hög kvalitet till lägsta kostnad i varje led.” Begravningsbyrån som marknadsför sig med dessa formuleringar är nätbaserad. Kontakterna med kunderna sköts via hemsida och e-post. På så sätt kan priset pressas.

”Direktare” var ett av förra årets ”nyord”. Det är en förkortning för ”direktbegravning”, det vill säga en begravning utan ceremoni. Den döde kremeras direkt.

Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.

Direktbegravningarna utgör fortfarande en liten andel av det totala antalet begravningar, någonstans kring 7 procent, men andelen är högre i det trendkänsliga och singeltäta Stockholm. Man kan gissa att "direktarna" har framtiden för sig. Hur ska man i så fall förklara det?

”Jag tror det beror på att vi är överjäktade. Vi har svårt att hantera döden och att allting tar slut en dag”, säger Michael Öjermo, kyrkoherde i Täby, när han i Mitt i Stockholm intervjuas om Allhelgonahelgen och det svenska samhällets förhållande till döden (30/10).

Vi har inte tid med döden, kanske inte ens vår egen. Är det så?  I svart kåpa skrider Döden ut från Ingmar Bergmans "Det sjunde inseglet". Han vill vara hyggligt och föreslår ett parti schack i väntan på evigheten. Du kollar din Ical och säger: "Tyvärr. Det ser tjockt ut. Möjligen skulle jag kunna ha en lucka i vecka 12".

Men han envisas med att gå vid vår sida.  Det är detta som formuleras så suggestivt av Bellman i Fredmans epistel nummer 81: ”Märk hur vår skugga, märk Movitz, Mon Frere!  / Innom et mörker sig slutar”.

Människan vet att hon ska dö. Det är den avgörande skillnaden mellan oss och andra djur. Gudarna gav människan den insikten för att hon i sitt högmod inte skulle tro sig vara deras like. I alla tider har vi använt oss av två strategier för att hantera det obehag som lätt följer med vetskapen om att tiden är utmätt: Förträngning respektive förväntan.  

Man kan intala sig att döden ingenting betyder. Där du är, är inte döden. Där döden är, är inte du. Den romerske diktaren Lucretius lånade denna lugnande lösning på de svåra gåtorna av sin läromästare, den grekiske filosofen Epikuros. Eller också kan man, vilket väl varit det vanligaste, intala sig att gudarna nöjer sig med vetskapen om att vi vet att våra liv är villkorade, och sedan ändå låter oss få del av odödligheten, i bästa fall i någon form av paradis, i värsta fall på det andra stället.

Men oavsett vad man tror, eller inte tror, om det hinsides är döden ändå den, vid sidan av den egna födelsen, mest definitiva händelsen i en människas liv. Inte underligt att riter och ceremonier kring döden är så centrala i de flesta kulturer och epoker. 

I ”Iliaden” ber Trojas kung, Priamos om att få tillbaka sonen Hektors döda kropp. Den han bönfaller är mannen som dräpt Hektor, den grekiske hjälten Akilles. Priamos vill begrava sin son :”Nio dagar vi över hans lik ville gråta i huset, / fira begravning på tionde dagen med gille för folket / och på den elfte till sist över honom kasta upp högen". 

Akilles säger ja. Han lovar vapenvila under den tid som krävs för att den fallne fienden ska få en värdig begravning. ”Detta skall sålunda ske, som du vill, o Priamos gamle, / krigandet hejdar jag då under hela den tid, som du önskar.”

Vi är människor: Vi begraver våra döda. Vi respekterar andras rätt att begrava sina döda. Men i majoritetskulturens Sverige gör vi det om och när vi har tid. Vi är inte bara upptagna utan också praktiska.

 ”Och tänk också den här tanken: Vi har rätt att strunta i de döda”, skriver Expressens Britta Svensson i en krönika (12/10) där hon går till storms mot alla som ondgör sig över att människor väljer andra förhållningssätt till begravningar än de traditionella.

"Är svensken människa?" Det är titeln på den redan klassiska bok där historikerna Henrik Berggren och Lars Trägårdh beskrev och analyserade den svenska ”statsindividualismen”.  De pekade på att det moderna projektet i Sverige banat väg för en långtgående individuell autonomi. Välfärdssystemen gör det möjligt att kapa banden till familj och släkt.

Denna, av ett lutheranskt arv förstärka, föreställning om livet som ett primärt individuellt projekt, kan framstå som kall, ja nästan omänsklig, för betraktare som formats av mer familjecentrerade kulturer. Direktarna" skulle kunna tjäna som bekräftelse på att det ligger något i den bilden.

Men som Britta Svensson framhåller kan det stigande antalet begravningar utan ceremoni också vara att uttryck för en vilja att skapa nya, egna sätt att ta farväl av de döda, egna nya ceremonier. 

Men just döden kanske ändå kunde få förbli en smula konventionell och opraktisk och tidskrävande?

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.