Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Börja med att städa trappan i regeringskansliet.

Borde vara ett föredöme.
Borde vara ett föredöme. Foto: Roger Turesson

Söndagskrönikan. Granskningen av Riksrevisionen hade aldrig varit möjlig utan den svenska offentlighetsprincipen. Det är en grundlagsskyddad rättighet som är satt under hård press.

Riksrevisionen har av många setts som ett slags flaggskepp i det offentliga Sverige. Efter tre månader av journalistisk granskning är bilden inte lika vacker. I veckan blev myndighetens ledningshaveri tydligt när också den tredje och sista riksrevisorn Margareta Åberg meddelade sin avgång.

Till skillnad från sina två kolleger anser inte Åberg att hon begått några formella fel. Men som administrativt ansvarig har hon rimligen något att göra med om rekryteringar inte följer formalia, om en pr-byrå anlitas för att sköta viktiga myndighetsfunktioner och om hon i sina egna granskningar tillåter jävsbelastade kolleger att lägga sig i. För att nämna några saker som framkommit i DN:s artikelserie.

Foto: Lisa MattissonDet är ingen tillfällighet att granskningen haft sikte på just formalia, eftersom kraven på opartiskhet, oberoende och öppenhet är centrala för Riksrevisionen. ”Caesars hustru får inte misstänkas”, som Margareta Åberg själv uttryckt saken när hon tidigare talat för sina anställda.

I ett avseende har dock Riksrevisionen upprätthållit sin professionalitet. Och det har gällt hanteringen av den så kallade offentlighetsprincipen, det vill säga rätten att få insyn i verksamheten.

Det har varit avgörande i detta fall, eftersom DN:s granskning till stora delar byggt på att utnyttja just offentlighetsprincipen – som i år uppmärksammas extra mycket därför att den fyller 250 år. Rätten att fritt få del av och publicera myndigheters handlingar daterar sig tillbaka till 1766, då den första tryckfrihetsförordningen började gälla i Sverige och Finland.

Ibland talas det nedlåtande om att offentlighetsprincipen mest resulterar i ”kvittojournalistik”, som om det skulle vara dåligt att vem om helst kan se hur skattemedel används. Just detta faktum – att alla har möjlighet att ta reda vad myndigheter gör med sina pengar – har en viktig preventiv verkan och förhindrar såväl missbruk som mytbildning. Det stärker förtroendet för det allmänna, och är nog en bidragande orsak till varför tilliten i Sverige internationellt sett är så hög.

Granskningen av Riksrevisionen har inte haft fokus på kvitton, även om också sådana varit en del av underlaget. Framför allt har tusentals mejl, dokument och telefonloggar gåtts igenom.

 

Om Riksrevisionen hade agerat på samma sätt som regeringskansliet hade krisen i myndigheten ännu inte varit känd.

 

Det är så reportrarna Mattias Carlsson och Mikael Delin har kunnat upptäcka skenrekryteringar, jävsförhållanden och spridning av material till obehöriga.

Utan offentlighetsprincipen hade det mesta vi de senaste månaderna fått veta om Riksrevisionen inte varit känt.

Vi hade inte heller fått reda på vidden av problemen utan meddelarfriheten, som är den mest långtgående uttrycksformen av offentlighetsprincipen från 1766.

Vad handlar den om? Jo, att anställda på myndigheter har en grundlagsskyddad rätt att kontakta exempelvis en tidningsredaktion i vilket ämne som helst och lämna uppgifter för publicering, även sådana som är sekretessbelagda. Det är åtminstone huvudregeln.

Meddelarfriheten kan ses som ett grundlagsskydd för visselblåsare, en mycket viktig säkerhetsventil för att missförhållanden i det allmänna ska kunna avslöjas.

Man skulle kunna tro att alla de politiker som på sistone applåderat granskningen av Riksrevisionen varit lika engagerade i att försvara offentlighetsprincipen.

Så är inte fallet.

Ta självaste regeringen. Trenden mot fler och fler lagreglerade offentliga hemligheter har pågått länge, men bara under 2015 och 2016 har det föreslagits cirka 20 lagändringar som skärper eller utvidgar sekretessreglerna.

Resultatet: minde öppenhet, färre möjligheter till granskning.

För några år sedan fick DN fram – tack vare offentlighetsprincipen – att minst 97 personer som är dömda för sexualbrott arbetar med barn på svenska skolor, i strid med den lag som ska skydda skolan från sexualbrottslingar.

Den och många liknande granskningar kommer nu att försvåras kraftigt, om regeringen får igenom sin vilja att hemlighålla personnummer på offentliganställda.

En annan mycket olycklig trend är förskjutningen hos myndigheter mot pr och kommunikation. Det är en utveckling som tydligt utmanar kravet på saklighet och opartiskhet.

Anställda får instruktioner om att hänvisa journalister till ”kommunikationsenheten”. När reportrar kontaktar diarier för att få ut offentliga handlingar händer det inte sällan att presschefen ringer tillbaka och ställer kontrollfrågor. Det senare har blivit allt vanligare vid kontakter med regeringskansliet, där det skett en olycklig sammanblandning mellan ministrars staber och rollen som myndighet.

Presschefers önskan att ha ”kontroll” hotar både öppenheten och meddelarfriheten. Det skapar rädsla och osäkerhet hos anställda, bidrar till mindre genomskinlighet och riskerar att urgröpa tilliten i samhället.

Till detta kommer orimliga dröjsmål när journalister efterfrågar allmänna handlingar. DN:s Mattias Carlsson begärde i april att få se listor över inkommande och utgående mejl hos personal i UD:s säkerhetsrådskampanj. Han har, efter fem månaders väntan, ännu inte fått svar på grund av pågående ”sekretessprövning”. På Riksrevisionen resulterade motsvarande begäran i en väntetid på mindre än ett dygn.

En registrator på UD sade till och med att hen inte fick prata med DN:s reporter, utan hänvisade direkt till presstjänsten.

Obstruktionen har resulterat i att UD:s säkerhetsrådskampanj har undkommit en mer grundlig granskning.

Justitieminister Morgan Johansson (S) har slagit fast att ”regeringskansliet ska föregå med gott exempel när det gället öppenhet och service”. Det uttalandet har svag grund i verkliga förhållanden.

Om Riksrevisionen hade agerat på samma sätt som regeringskansliet hade krisen i myndigheten ännu inte varit känd.

De tre riksrevisorerna avgick därför att de inte levde upp till de högt ställda kraven på hur en offentlig verksamhet ska fungera.

Det är inte bagatellartade formsaker. Det är krav som under 250 år bidragit till att hålla nere korruptionen i Sverige och hålla uppe förtroendet för det allmänna.

Foto i text: Lisa Mattisson

Läs mer. Peter Wolodarski
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.