Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Människorna slits isär medan Ryssland bombar sig fram.

En pojke har grävts fram av syriska volontärer i civilförsvaret Vita hjälmarna ur rasmassorna efter en flygattack i norra Aleppo.
En pojke har grävts fram av syriska volontärer i civilförsvaret Vita hjälmarna ur rasmassorna efter en flygattack i norra Aleppo. Foto: Ameer Alhalbi/AFP

Östra Aleppo är på väg att ödeläggas. Barn dödas i stor skala. Hur länge ska de ansvariga få hålla på?

Två utdragna krig och massiva ryska bombkampanjer. Det är bara sexton år sedan.

Den tjetjenska huvudstaden Groznyj förvandlades till ruiner, inte en huskropp lämnades oskadd. Bilderna som spreds över världen förde tankarna till Warszawa 1945. FN talade senare om världens mest förstörda stad, utblåst av den ryska krigsmaskinen.

Vid den tiden var Vladimir Putin ny som Rysslands president. Innan dess hade han tjänstgjort som landets premiärminister.

Trots hans uppenbara ansvar för den senare fasen av kriget lät omvärlden Putin gå vidare. Andra ämnen trängde sig på. 11 september inträffade och USA:s president George W Bush behövde Putins stöd för sitt eget krig mot terrorismen. Gillande uppstod. Under ett möte i Texas berättade den amerikanske presidenten att han ”sett Putin i ögonen och fått en inblick i hans själ”.

Bush riktade ingen kritik mot de extrema kränkningarna av mänskliga rättigheter i Tjetjenien eller mot hur oberoende ryska medieföretag behandlades. I stället fick Putin grönt ljus:

”Jag kände att han var mycket enkel och förtroendeingivande”, deklarerade den amerikanske presidenten.

Bush ångrade senare frisedeln till Putin. Men skadan var skedd. Och till skillnad från Bush har Putin fortfarande maktmedlen för att bokstavligen jämna nya städer med marken.

16 år efter det andra kriget i Tjetjenien är den ryska regimen i full färd med att rasera ännu ett samhälle.

Denna gång handlar det om Aleppo, Syriens största stad med 2 miljoner invånare. Före kriget ett turistmål, utnämnt till världsarv av Unesco.

Nu är stora delar av staden sönderbombad från luften av Ryssland och Assadregimen. Vi har alla sett bilderna på barnen, som inte på något sätt undantas från angreppen.

Förra veckan spreds ett fotografi på en liten fot som stack ut från en rasmassa. Vi publicerade bilden på DN:s förstasida, för att påminna om katastrofens magnitud.

I veckan har bombardemanget tilltagit, med hundratals genomförda flygattacker. Inget skonas: sjukhus, skolor, vatten- och elförsörjning – allt är under attack, under förevändning att terrorism ska bekämpas.

Från Moskva kommer besked som är tänkta att inge förtroende. ”Vi har vidtagit de mest strikta försiktighetsåtgärder för att säkerställa att inte civila blir måltavlor”, säger den ryske utrikesministern Sergej Lavrov. Han har genom åren utvecklat en särskild talang för att få barbariska övergrepp att låta som rutinmässiga militära ingripanden.

Lavrovs uttalande skulle i normala fall kunnat avfärdas som ännu ett uttryck för systematisk rysk desinformation, om det inte vore för att lögnerna var så allvarliga.

Uppskattningsvis 275 000 människor är just nu instängda i östra Aleppo, bland dessa 100 000 barn. De hukar undan bunkerbomber, brandbomber, klusterbomber och oljefatsbomber. Bristen på mat och mediciner är akut.

Ryssland och Assadregimen är fullt medvetna om att deras krigföring drabbar just dessa människor.

 

Numera skäms man inte ens för att sprida flagranta lögner, som Lavrovs påstående om att Ryssland anstränger sig till det yttersta för att skona civila i Aleppo.

 

”Det förkrossande bombardemang som pågår hotar att ödelägga östra Aleppo innan året är slut”, varnade i torsdags den svensk-italienske diplomaten Staffan de Mistura, FN:s Syriensändebud.

I ett mycket starkt uttalande uppmanade han världen att undvika ”ännu ett Srebrenica, ännu ett Rwanda.” Tusentals civila, inte terrorister, kommer att dö om detta tillåts fortsätta, lade han till.

Gör kritiken intryck på Putin? Sannolikt bara om det internationella priset för krigföringen blir tillräckligt högt. Det kräver i sin tur en mycket tydlig markering från USA, vars fokus just nu är riktat inåt, mot den egna presidentvalrörelsen. Så mycket mer än fördömanden är inte att vänta innan en ny president tillträtt.

USA:s nuvarande FN-ambassadör Samantha Power blev känd internationellt när hon som ung journalist skrev en bok om världens återkommande passivitet inför folkmord. Nu upprepar sig historien som en tragedi, med henne själv som en av aktörerna på läktaren.

Syrienkriget fördjupar den nedslående bilden av det nuvarande ryska ledarskapet. Ett par mönster är tydliga.

För det första: Putin visar, precis som i Ukraina, att han är beredd att gå mycket långt för att uppnå sina mål. Han tillgriper då en massiv brutalitet, otänkbar i pluralistiska samhällen med en opinion som reagerar. Det visade han redan i Groznyj. Det har han visat i östra Ukraina. Och det visar han nu i Aleppo.

För det andra: för varje ny konflikt töjs den ryska regimens förhållande till sanningen ett steg till. Numera skäms man inte ens för att sprida flagranta lögner, som Lavrovs påstående om att Ryssland anstränger sig till det yttersta för att skona civila i Aleppo.

Propagandan är lika mycket inriktad på att understödja den inhemska patriotismen, som att sprida förvirring internationellt. Någon gräns mellan sant och falskt ska helst inte existera. Eller värre: det ryska ledarskapet ljuger världen rakt i ansiktet, i vetskapen om att vi vet att de ljuger. Det blir ett slags bekräftelse på att de tycker sig kunna bortse från reaktionerna.

Det är möjligt att hemmaopinionen kan manipuleras ett tag till. Omvärlden borde inte vara lika lättlurad. Sverige har nu tilldelats den av regeringen hett eftertraktade platsen i FN:s säkerhetsråd. Hur tänker vi använda det mandatet och vad gör EU? Driver på för utvidgade sanktioner, aktiverar krigsförbrytartribulanen? Eller låter bombningarna fortgå utan straffansvar?

Medan omvärlden funderar råder det inget tvivel för människorna i östra Aleppo om vad som pågår: deras liv slits isär.

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.