Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Svårt att försvara Gotland för Riksantikvarieämbetet.

Ryssland utgör enda möjliga hotet i närområdet, bedömer utredningen.
Ryssland utgör enda möjliga hotet i närområdet, bedömer utredningen. Foto: Mikhail Klimentyev

Söndagskrönikan. Nedmonteringen av försvaret är en ”revolution i det tysta”, konstaterar en ny utredning. Bristerna i beredskapen är ett stort problem, oavsett hur Sverige gör med Nato.

Det är knappast en hemlighet att Sverige rustade ned efter Sovjetunionens upplösning 1991. Att minska försvarsbudgeten var ett logiskt svar på att det kalla kriget tagit slut. De flesta europeiska länder tog steg i samma riktning.

Men frågan är om omfattningen av den svenska nedrustningen är lika känd. I veckan presenterade ambassadör Krister Bringéus sin säkerhetspolitiska utredning. Den analyserar för- och nackdelar med ett Natomedlemskap.

I expertrapporten finns ett kapitel som handlar om Sveriges nationella militära förmåga. Det är dramatisk läsning, även för den som under årens lopp bevakat svensk politik.

Från 1990-talet fram till 2009 krymptes försvarsmaktens volym ”drastiskt”, konstaterar utredningen. Sedan punktar den upp utvecklingen:

Mer kvalificerade förband inom armén minskade med över 90 procent och förbanden som var tänkta att försvara det svenska territoriet avvecklades helt. Antalet stridsfartyg och stridsflyg reducerades med omkring 70 procent. Hemvärnet togs ned med ungefär 75 procent.

”Den mycket snabba och konsekventa nedmontering av försvaret som gjordes får betecknas som en revolution i det tysta”, sammanfattar utredningen.

Det som i dag finns kvar av kvalificerad förmåga är några förbandstyper så som stridsflyg och ubåtar. I övrigt är den svenska militära kapaciteten full av brister.

Och inte bara det. I händelse av kris eller höjd beredskap är försvarsmakten, precis som tidigare i historien, beroende av stöd från civila aktörer. Hur ser det ut på det området? ”Ingen planering eller förberedelse för detta har gjorts under de senaste 15 åren”, konstaterar utredningen.

Som tidigare Västberlin är de baltiska staterna Natos svaga punkt. Det är denna realitet som Sverige måste förhålla sig till.

Beskrivningen av det nationella försvaret är inte en fråga om ideologi. Det är illavarslande fakta. Och även om försvarsbeslutet 2015 innebar ett slags vändpunkt kommer det att ta mycket lång tid innan den svenska beredskapen återhämtar sig från det senaste kvartsseklets systematiska nedmontering och säkerhetspolitiska nonchalans.

Förra året meddelade försvarsminister Peter Hultqvist (S) att Gotland ska få en permanent militär styrka. Samtidigt slog han fast att ön har ett strategiskt läge och är ”väldigt viktig”.

Det är ett fall framåt jämfört med situationen för drygt tio år sedan. Då skickade den socialdemokratiska regeringen Riksantikvarieämbetet till Gotland som ”kompensation” för att man lagt ned försvaret av ön.

Krister Bringéus lyfter också fram Gotland i sin säkerhetspolitiska utredning. Scenariot är inte att Ryssland skulle vilja göra ett isolerat angrepp mot Sverige. Det framstår som uteslutet. Men vid en rysk-baltisk konflikt bedömer Bringéus att Sverige med ”stor sannolikhet” kan dras in på ett tidigt stadium: politiskt, humanitärt, militärgeografiskt. Tillgång till svenskt territorium – särskilt Gotland – får i ett sådant perspektiv betydelse för såväl angripare som försvarare.

Hur trolig är en allvarlig konflikt mellan Ryssland och en baltisk stat? Osannolik, bedömer Bringéus. Ändå går det inte att räkna bort risken, i synnerhet inte efter annekteringen av Krim och det pågående kriget i Ukraina.

En kris kan utlösas antingen genom att incidenter av något slag spårar ur. Eller om Ryssland skulle vilja angripa Nato på strategisk nivå. Eller om den ryska statsledningens överlevnad står på spel.

Utredningen lyfter fram en viktig skillnad mot situationen under det kalla kriget. Då löpte den främsta konfliktzonen mellan Sovjetunionen och väst genom Centraleuropa. Västberlin var, med sitt utsatta geografiska läge, i praktiken omöjligt att försvara vid ett angrepp. Ansträngningarna inriktade sig därför mot avskräckning, för att minimera risken för krig.

Sedan östblockets upplösning har konfrontationslinjen flyttat mot Östersjöregionen, som en följd av Europas förändrade gränser. Och som tidigare Västberlin är de baltiska staterna Natos svaga punkt.

Det är denna realitet som Sverige måste förhålla sig till.

Ta exemplet Gotland. Regeringen och oppositionen tycks nu dela analysen att ön kan dras in i en militär konflikt kring Östersjön, och att den därför måste återbesättas. Det har rått ett vakuum på ön som Sverige behöver fylla, om inte någon annan ska lockas att göra det vid en kris. Tröskeln för en angripare ska höjas. Beslut fattades förra året.

Krister Bringéus utredning gör emellertid en av många obehagliga påminnelser: den särskilda stridstrupp som tillförts Gotland saknar vapensystem som är avgörande för att bekämpa ett försök att ta över ön från luft eller land. Vid ett angrepp kan lite göras.

När Sverige hävdade sin militära alliansfrihet under det kalla kriget var ett starkt nationellt försvar en viktig politisk beståndsdel. Det handlade inte bara om att kunna säkra svenskt territorium. Minst lika viktigt var att täppa till luckor och förhindra risken för att ett säkerhetspolitiskt vakuum skulle uppstå i vår region.

Det skyddet saknas nu. Krister Bringéus pekar kyligt på dessa besvärande förhållanden. Att regeringen försökt tysta ned hans expertutredning är upprörande, men kan bara förstås av vad analysen också har att säga om Nato.

Utredningen drar slutsatsen att en svensk Natoanslutning kortsiktigt kan skapa problem med Ryssland, men att ett medlemskap sammantaget minskar risken för en konflikt kring Östersjön. Om Sverige tydligt deklarerar sin avsikt och helhjärtat integreras i det västliga samarbetet dämpas den nuvarande osäkerheten, samtidigt som priset för en angripare höjs.

Socialdemokraterna klarar just nu inte av att diskutera Nato rationellt, förmodligen av interna partiskäl. Den låsta diskussionen påminner om läget före partiets omsvängning i synen på EU. Stefan Löfven är inte ens beredd att överväga den mer genomtänkta finländska linjen, som innebär att alla dörrar hålls öppna.

Men oavsett hur man ser på Nato kvarstår det omfattande problemet med luckor i den svenska beredskapen. Och det säkerhetspolitiska läget rymmer tydliga risker.

Dessa måste tas på allvar, diskuteras öppet och leda till konkreta åtgärder som verkar nedkylande.

Kunskap om säkerhetspolitik är inte farlig. Det är däremot nonchalans.

Läs mer.Peter Wolodarski

Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.