Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 15:24

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/peter-wolodarski-ursakta-maste-vi-vara-plagsamt-langsamma/

Ledare

Peter Wolodarski: Ursäkta, måste vi vara plågsamt långsamma?

Statsepidemiolog Anders Tegnell.
Statsepidemiolog Anders Tegnell. Foto: Alexander Mahmoud

Sverige har inte en stolt historia av att reagera snabbt i krislägen. Den lama svenska reaktionen på det nya coronaviruset väcker oroande frågor. 

Nationella stereotyper är ofta bedrägliga. Men ibland bekräftas de, som nu i den aktuella coronakrisen.

Ta Sverige och Israel – två demokratier med stark vetenskaplig tradition, men med skilda erfarenheter av krig, kriser och trauman.

Medan Sverige har haft förmånen att leva i fred i mer än 200 år, har det inte gått en dag sedan Israels grundande utan att medborgarna tvingats förhålla sig till existentiella hot.

Varje land formas av sin historia, på gott och ont.

När jag ännu en dag hör statsepidemiolog Anders Tegnell tona ned oron för det nya coronaviruset, går jag in på det israeliska hälsodepartementets engelska hemsida och tar del av deras beslut.

De andas vad man på engelska kallar för sense of urgency; insikt om stundens allvar.

Israel, som i lördags förmiddag hade 21 bekräftade fall av covid-19 jämfört med 140 i Sverige, har fattat beslut om två veckors karantän i hemmet för alla resenärer från Kina, Hongkong, Thailand, Singapore, Macau, Sydkorea, Japan, Österrike, Tyskland, Spanien, Frankrike, Schweiz och Italien (det är väl en tidsfråga innan israelerna lägger till Sverige på listan).

Hälsodepartementet skriver också att samtliga internationella konferenser i Israel är förbjudna. Det gäller även massmöten med mer än 5000 deltagare. Personer över 60 och människor med en rad kroniska sjukdomar uppmanas att vara särskilt försiktiga och undvika exempelvis större folksamlingar – tvärtemot den svenska Folkhälsomyndighetens rekommendation.

En del skulle kanske kalla detta för väl långtgående och kostsamma åtgärder för att minimera risk; ett slags extrem försiktighet. Men jag vet inte om Sverige ska vara särskilt stolt över att tillhöra den andra extremen, där vi arrangerar Mellofinal med 35 000 åskådare samtidigt som antalet rapporterade smittade snabbt ökar. Ska vi hoppas på att allt går bra? Att strategin med effektiv smittspårning räcker?

Danmark chansar inte och avblåser alla stora publikarrangemang. Men i Sverige verkar vi tro att viruset bryr sig om att vi är snälla mot varandra och lyckas avstå från att hosta. Vi befinner ju oss trots allt på Friends arena.

I Sverige verkar vi tro att viruset bryr sig om att vi är snälla mot varandra och lyckas avstå från att hosta. Vi befinner ju oss trots allt på Friends arena.

Sveriges reaktionsförmåga har hittills varit allt annat än snabb. I fredags gick UD ut och avrådde från resor till virusdrabbade delar av Italien och Sydkorea.

Ursäkta, men varför måste det dröja ett par veckor innan svenska myndigheter reagerar på rapporter om allvarlig virusspridning och ett hårt belastat hälsosystem? Förstår man inte att värdefull tid förlorats? Tusentals svenskar har nu hunnit göra de resorna mot bättre vetande – så hade det inte behövt bli.

Samma sak var det med Iran.

Varför måste vi sitta och vänta på beslut om att stoppa direktflygningar från ett land som alldeles uppenbart inte har kontroll på situationen, där en djup hälsokris råder?

Och hur är det med alla andra områden där risken är hög? Har Sverige några idéer om hur smittspridning bland ankommande resenärer från dessa platser kan begränsas?

Statsepidemiolog Anders Tegnell har förmodligen Sveriges mest otacksamma jobb just nu, särskilt i en tid då alla kan googla sig fram till en internationell expertsynpunkt som bekräftar den egna oron.

Samtidigt har hans förmåga att kommunicera tydligt, tryggt och tillförlitligt tyvärr sviktat. Folkhälsomyndighetens signaler har inte ingett det förtroende de måste göra i en krissituation.

Förra veckan ställdes frågan: kan barn som varit i högriskområden under sportlovet återgå till skolan utan karantän? Jodå, ty ”inget av de utbrott som vi hittills sett av coronavirus har koppling till skolor eller barn”, slog myndigheten fast förra söndagen i ett pressmeddelande.

Signalen till allmänheten: skicka barnen till klassrummet som vanligt, oroa er inte.

Nu i veckan har flera skolor i Stockholm stängt efter fall med smittade barn som besökt norra Italien. Om de smittat andra vet vi ännu inte.

I den vetenskapliga tidskriften Nature läser jag: ”forskare vet inte om barn är lika benägna som vuxna att bli smittade eller om de lika enkelt kan sprida viruset till andra”.

Frågan är alltså öppen, den måste undersökas närmare.

Folkhälsomyndigheten tar på sig ett tungt ansvar när man avstår från att rekommendera ganska enkla försiktighetsåtgärder, som hemmavaro för dem som varit i exempelvis norra Italien. Man skickar ut signalen att barn och corona inte är något stort problem, trots att vi fortfarande har för begränsad kunskap om den saken. Det borde ha manat till försiktighet.

Om Sverige är senfärdigt och naivt när det gäller nationella faror är Israel en demokrati på steroider, alltid längst fram i frontlinjen.

När det gäller vår tids politiska trender – nationalism, auktoritär högerpopulism, resandet av murar, hotet från jihadism och terrorism - så ligger Israel ett par decennier före alla andra. Premiärminister Benjamin Netanyahu började använda sig av en liknande politisk taktik som Donald Trump långt innan Trump bestämde sig för att bli president.

Israel har alltid varit ett experimentlaboratorium för mängder av idéer och ofta legat före andra. DN:s Nathan Shachar beskrev nyligen landets förvandling från västvärldens mest socialistiska stat till en politisk miljö där ”vänster” blivit ett skällsord.

Man behöver inte värdera utvecklingen i Israel för att inse att det finns en läxa för de liberala demokratierna i Europa och USA.

I vår tids osäkra miljö efterfrågar människor mer kontroll och trygghet, oavsett om det handlar om risken för pandemier, krig eller grov kriminalitet.

Om politiker som förespråkar öppenhet, pluralism och tolerans inte upplevs ha koll på läget, öppnar man portarna för populister och auktoritära nationalister. Man gräver globaliseringens grav.

Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.

Utrymmet för godtrohet och velande är mindre nu. Riskerna har gått upp.

Litar du på att Sverige står väl rustat när det oväntade händer? Känner du dig trygg med våra förberedelser inför krig, ekonomiska kriser eller pandemier?

Fakta och vetenskap måste alltid vara grunden för viktiga beslut. Men när omständigheterna snabbt skiftar krävs också beredskap och förmåga till omedelbar anpassning. Politikerns ansvar är bredare än professorns.

Ingen statsminister kan outsourca ledarskapet i en nationell kris till en statsepidemiolog, chefsekonom eller överbefälhavare.

Sverige behöver inte gå lika långt som Israel. Men just nu är vi oroväckande långsamma och tar för stora risker. I den här turbulenta tiden har ingen demokrati råd med det.