Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Vakna Sverige, vi är mer utsatta än på länge

Nya tider för Sverige med Trump i Vita huset.
Nya tider för Sverige med Trump i Vita huset. Foto: Claudio Bresciani TT

Regeringen Löfven har byggt sin försvarspolitiska strategi på stöd från USA och andra demokratier. Med Donald Trump som president gäller ett nytt läge.

Överbefälhavaren Håkan Syrén såg pressad ut. Journalisten Carl Hamilton hade gjort sitt jobb och läst på. Han hade gått igenom den lilla skrift, som Försvarsmakten tryckt upp i 150 000 exemplar och som ÖB marknadsfört under sina resor i Sverige. Det är drygt tio år sedan.

På en av sidorna kunde man läsa: ”Ryssland demokratiseras och vävs alltmer in i det europeiska samarbetet.”

Menar ni allvar? undrade Carl Hamilton i sitt TV8-program. Ryssland hade inlett en aggressiv upprustning, slagit hårt mot fristående medier, fört brutala krig i Tjetjenien och börjat lämna sitt demokratiexperiment bakom sig.

Hur kan ni tala om ”demokratisering”? Håkan Syrén saknade bra svar. Kanske var skrivningen om Ryssland inklippt från någon äldre omvärldsanalys från 1990-talet, då det fanns skäl att vara optimistisk. Men nu, efter alla negativa signaler?

Det dröjde ungefär ett decennium efter Carl Hamiltons ÖB-intervju innan merparten av riksdagspartierna tog utvecklingen i Ryssland på allvar. Brytpunkten blev kriget i Ukraina och annekteringen av Krim.

Men uppvaknandet kom sent. De extrapengar som anslås i försvarsbeslutet 2015 går dessutom främst till att täppa till luckorna i den ”insatsorganisation” som riksdagen beslutade om 2009 (och som skulle varit klar 2014), men som inte finansierats, bemannats, beväpnats och övats fullt ut. Det ska nu vara gjort 2020. Den konkreta upprustning som sker är stridsgruppen på Gotland. Att åter skapa ett fungerande nationellt försvar av Sverige kräver helt annan beslutskraft och andra belopp.

Nu står vi inför en situation som ingen ansvarig tagit höjd för – risken att USA lämnar Europa åt sitt eget öde, eller åtminstone försvagar den transatlantiska länken.

Mönstret från historien upprepar sig. Gång på gång är vi i otakt med förändringar i omvärlden. Efter första världskriget följde svensk nedrustning som sent omsider övergick i en kraftig upprustning. Den var genomförd först efter att Nazityskland besegrades. Och under kalla kriget stod delar av den svenska försvarsförmågan på topp när Sovjetunionen var på väg att falla sönder.

Denna höst har ytterligare en destabiliserande och oväntad faktor tillkommit. Och det är valet av Donald Trump som amerikansk president.

Hans kritiska uttalanden om Nato och europeisk säkerhet väcker frågor om vi står inför ett säkerhetspolitiskt paradigmskifte.

Även om Sverige aldrig varit med i Nato, har den svenska försvarsplaneringen sedan andra världskriget utgått från att USA:s stöd till Europa är bergfast. Om ett enskilt Natoland blir angripet tolkas det som ett angrepp på alla Natoländer, inklusive USA.

Under kalla kriget var Sverige militärt alliansfritt, men i största hemlighet samarbetade vi med Natoländer. I krig skulle amerikansk hjälp kunna landa i Sverige.

Sedan Sovjetunionens fall har den dolda alliansen upprätthållits, fast helt öppet. Under de senaste åren har samverkan med USA till och med fördjupats.

För några månader sedan var USA:s vicepresident Joe Biden i Sverige på en blixtvisit efter att ha besökt Turkiet och Lettland. Han underströk då, med hänvisning till ”herr Putin”, att Sverige var ett ”okränkbart territorium”.

Om två månader är Joe Biden och Barack Obama borta från Vita huset.

In kommer i stället Donald Trump, som flera gånger markerat att Europa måste ta väsentligt större ekonomiskt ansvar för sina militära utmaningar. Den blivande presidenten har målat ut USA:s Natoallierade som försvarspolitiska fripassagerare, samtidigt som han ägnat sig åt att säga vänliga saker om Rysslands Vladimir Putin. Trump har till och med väckt tvivel om Natos kollektiva försvarsgaranti fortfarande gäller. I Baltikum har det stundande amerikanska maktskiftet framkallat rysningar.

Sverige underskattade länge de antidemokratiska tendenserna i Ryssland. Nu står vi inför en situation som ingen ansvarig tagit höjd för – risken att USA lämnar Europa åt sitt eget öde, eller åtminstone försvagar den transatlantiska länken.

Det är ett Europa där försvarsmakterna på många håll är svaga och splittringstendenserna mellan länderna tydliga. Vinner Marine Le Pen det franska presidentvalet 2017 riskerar hela den europeiska unionen att spricka.

Före första världskriget lutade sig Sverige växelvis mot Tyskland och Storbritannien, för att styrkemässigt minska obalansen mot den ryska grannen i öst.

Sedan andra världskriget har USA fyllt motsvarande roll. De statsministrar som levde under kriget – Erlander, Palme, Fälldin – såg dock hela tiden till att det svenska försvaret var så starkt, att man kunde tala om Sverige som en fästning. Tröskeln mot en angripare skulle vara hög.

Politikergenerationen därefter monterade inte bara ned invasionsförsvaret. Man avvecklade hela det totalförsvar – med civilförsvar, ekonomiskt och psykologiskt försvar – som skulle skydda befolkningen och bevara vår frihet och vårt demokratiska statsskick. I stället lade riksdagen sitt fokus på fredsbevarande operationer i andra delar av världen. Tanken var lika behjärtansvärd som ohistorisk.

Man behöver inte tro att krig står för dörren för att inse att Sverige snabbt måste kunna omorientera sig i ett nytt och riskfyllt säkerhetspolitiskt landskap. Ryssland har redan utökat sin militära närvaro kring Östersjön för att markera att den tidigare ordningen i Europa inte längre gäller. Man begär respekt och inflytande.

Håller fortfarande de militära avtalen med USA? Om Sverige vill bli taget på allvar i det nya Washington är första steget att lyssna på vad redan Trump sagt, hur obehaglig han än låter.

Då är slutsatsen övertydlig: vi måste betala dramatiskt mycket mer för svensk säkerhet, vilket betyder försvarsanslag som motsvarar 2 procent av BNP. Och vi behöver göra det illa kvickt.

Läs mer. Peter Wolodarski
Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.