Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-03-24 04:15

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/problemet-med-kina-ar-kommunistdiktaturen/

Ledare

Problemet med Kina är kommunistdiktaturen

Poliser patrullerar Himmelska fridens torg. Foto: Ng Han Guan

DN 15/3 2019. Kina kritiseras inte för att landet är stort och starkt. Utan för att det är en diktatur som ofta beter sig som en skurkstat.

Rätta artikel

Det finns ett par nyckelformuleringar i den debattartikel Kinas Sverigeambassadör Gui Congyou publicerade i torsdagens DN. En är en försäkran, om att Kinas storlek inte innebär att ”landet kommer att försöka dominera och hota andra länder när det blivit tillräckligt starkt”. En annan är en uppmaning till Sverige att inte fastna ”i gamla ideologiska fördomar” och bara se världen ”i svart och vitt”.

Styckena säger en hel del om Kinas självbild. Och om hur regimen ser på kritiken som riktas mot den. För Peking handlar det i första hand om att andra länder är nervösa för att en ny stormakt är på väg att beträda scenen. Samtidigt som deras framhärdande i att göra skillnad på demokrati och diktatur förpestar relationerna. 

Men problemet är inte att Kina är stort och starkt – eller den snabba ekonomiska utvecklingen, som gjort att landet blivit det. Det faktum att hundratals miljoner kineser lyfts ur fattigdom tillhör mänsklighetens allra största framsteg de senaste 30 åren.

Så har också omvärlden bejakat den process som gjort Kinas tillväxt möjlig. Välstånd har skapats genom att marknadskrafterna släppts lös där planekonomin tidigare orsakade förödelse, och för att kommunistregimen accepterat den inbjudan till den globala ekonomin som den fria världen sträckt ut. 

Problemet är inte heller att Kina i takt med att landet blir rikare och starkare vill spela en större roll på den internationella scenen. För att upprätthålla en regelbaserad ordning krävs engagerade och ansvarstagande stormakter. 

I stället är problemet detta: ekonomiska liberaliseringar har, tvärtemot vad många hoppades, inte lett till politisk frihet i Kina. Under de senaste åren har i stället tumskruvarna dragits åt ytterligare flera varv. 

Enligt Amnesty har en miljon medlemmar av minoritetsgruppen uigurer satts i så kallade omskolningsläger. Det är en ofattbar siffra.

Peking stärker stadigt sitt grepp om Hongkong – som lovades självstyre och individuella rättigheter när britterna lämnade. På fastlandet sätts dissidenter bakom lås och bom eller skickas i exil – som i fallen med konstnären Ai Weiwei och poeten Yang Lian, som i dagarna besökt Sverige. 

I Xinjiangprovinsen har polisstaten brutaliserats. Enligt Amnesty har en miljon medlemmar av minoritetsgruppen uigurer satts i så kallade omskolningsläger. Det är en ofattbar siffra.

Med andra ord: problemet är att Kina är en diktatur, och en ovanligt repressiv sådan. Det handlar inte om ”ideologiska fördomar”, utan om att kalla en spade för en spade. I Kina har staten ett helt annat förhållande till sina medborgare är vad som är fallet i demokratier. Den befaller över och förtrycker dem. Den styrs inte av dem.

Dessutom beter sig inte Kina som en ansvarsfull och engagerad stormakt. I Sydkinesiska havet bygger man, stick i stäv mot internationell rätt, artificiella öar – och befäster dem med luftvärn och soldater. I FN:s säkerhetsråd håller man ljusskygga regimer, som de i Damaskus och Caracas, om ryggen. 

Mest talande är ändå inte vad Pekings man i Stockholm skriver i sin debattartikel, utan vad han inte nämner: Sedan drygt tre år sitter en svensk medborgare fängslad, utan rättegång, i Kina. Förläggaren Gui Minhai kidnappades av kinesiska agenter under en vistelse i Thailand. Han har inte fått träffa sin familj och har tvingats till förödmjukande ”erkännanden” av sina brott i tv. 

Problemet är alltså inte att Kina är stort och starkt – utan att regimen är en fullblodsdiktatur och allt oftare beter sig som en skurkstat i den internationella politiken.