Tankesmedjan Vote­watch, nischad på EU-politik, har sammanställt en lista över de 100 mest inflytelserika Europaparlamentarikerna. Fyra svenska ledamöter finns med. Två av dem är miljöpartister: Bodil Valero på plats 57 och Linnéa Engström på plats 87.

Men det är inte dessa två rutinerade, och tydligen framgångsrika, Europaparlamentariker som toppar Miljöpartiets lista i EU-valet. Linnéa Engström petades av partiets valberedning. Valero ställer upp i valet, men är fjärdenamn på listan och det är därmed högst osäkert om hon blir kvar i parlamentet.

Överst på MP:s kandidatlista hittar man i stället två betydligt mer kända namn: den förra kulturministern Alice Bah Kuhnke och den tidigare tv-meteorologen Pär Holmgren. Den ene kandidatens politiska erfarenhet lär vara begränsad. När den andra hösten 2014 utsågs till kulturminister var det kanske också för henne själv en överraskning att hon var miljöpartist. Bah Kuhnke och Holmgren kan sägas illustrera en tendens i den samtida politiken: Bättre att vara en gröngöling som går genom rutan än en flitig gråsparv som vet hur det går till att bygga beslut.

Parlamentariska meriter verkar spela en krympande roll för dem som aspirerar på ledande politiska roller. Man ska i stället vara känd, helst i egenskap av att vara något annat än politiker. USA har valt en dokusåpakändis till president. Hans kollega i Ukraina har kvalificerat sig för posten genom att agera president i en komediserie på tv.

Man ska i stället vara känd, helst i egenskap av att vara något annat än politiker.

Frågan är dock vid vilken checkpoint på vägen till makten som ett celebritets-cv väger tyngst. Den som ska bli vald av väljarna måste oftast först bli vald av partiapparaten och, inte minst, av medierna. Och där finns det möjligen en övertro på kändisfaktorn.

Tidskriften Economist konstaterade nyligen att Boris Johnson, erkänt valhänt före detta brittisk utrikesminister, mycket väl kan bli Torypartiets näste ledare: ”Mr Johnson’s incompetence is balanced by his perceived electability”. Inkompetensen vägs upp av förmodad valbarhet. Johnson är ju partiets mest kände företrädare.

Räcker det? Låt oss hoppas att svaret är nej. I en annan artikel i Economist, en kolumn av signaturen Bagehot med rubriken ”The followership problem”, identifieras tre mekanismer som fått väljare att sluta upp bakom ett parti eller en kandidat: 1) Aktning (man röstar på dem man tycker ”står över” en själv. 2) Klasslojalitet (man röstar på företrädare för ett kollektiv man identifierar sig med). 3) Värdering av kompetens (man röstar på dem man tror bäst kan hantera givna samhällsfrågor). Man kan lägga ett tidsraster över den analysen och därmed se demokratins moderna historia schematiserad; från det auktoritära överhetssamhället till ett samhälle av myndiga och självständiga medborgare.

I dag är den gamla underdånigheten sedan länge historia. Klassröstandet är också på väg att försvinna. Det är som det bör vara. Men som Bagehot påpekar kan man ana att också kravet, eller förväntningarna, på politikers kompetens spelar en mindre roll i dag än tidigare, medan känslor spelar en allt större roll, inte minst då vrede och bitterhet. Det är illavarslande. Det var Trumps förmåga att spela på dessa känslor och reaktivera en pervers version av de klassiska väljarmekanismerna (beundran för hans rikedom, folklighet och förmenta kompetens som förhandlare), inte bara hans insatser i ”The Apprentice”, som gjorde honom ”valbar” i alltför många amerikaners ögon.

Det gör det än mer motiverat att värna den hotade arten grå normal­politiker.