Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-26 16:02

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ratko-mladic-ar-den-etniska-nationalismens-sanna-ansikte/

Ledare

Ratko Mladic är den etniska nationalismens sanna ansikte

Fortfarande beundrad Foto: Radivoje Pavicic

DN 10/4 2019. När nationalismen samlar sig till gemensam offensiv inför det kommande valet till Europarparlamentet ger en dokumentär på SvT Play ett historiskt perspektiv på nationalismen.

Rätta artikel

I söndags visade SVT en dokumentärfilm om rättegången mot den bosnienserbiske generalen Ratko Mladic.

Den internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag dömde honom i december 2017 till livstids fängelse för bland annat brott mot mänskligheten och folkmord. Mladic ledde de styrkor som lät granaterna regna över det belägrade Sarajevo och i juli 1995 mördade upp till 8.000 bosniakiska män och pojkar i Srebrenica.

Han är känd som Bosniens bödel, slaktaren från Srebrenica. Men att Mladic greps på en kusins gård i Serbien först 2011, efter 16 år på flykt, är en indikation på livskraften i den hjälteroll han under krigsåren tilldelades i den serbiska mytologin. I dokumentären får vi se honom klädd i uniform hjälpa bönder med slåttern. Lien går, först på hembygdens ängar, sedan på dödens fält.

Att stuva fångar på lastbilar, köra ut dem till fält i skogen, avrätta dem och sedan skyffla ner dem i massgravar må vara kriminellt och barbariskt i omvärldens ögon. Men hans anhängare dyrkar Ratko Mladic som ”folkets” räddare.

Nationalismen tar för givet att människor kan klassificeras ”som insekter”.

I en filmsekvens från hans hemkommun Kalinovik i bergen sydost om Sarajevo håller generalens son, Darko Mladic, ett tal till sin fars ära. Det sker under en bygdefest med dragkamp och folkdanser. Darko Mladic överbringar hälsningar från ”befälhavaren” och berättar sedan en anekdot om hur hans far som åttaåring vallade får i bergen. En varg högg tag i ett av lammen, men åttaåringen höjde sin herdestav och jagade bort odjuret.

För den som till äventyrs inte förstår poängen gör Darko Mladic den övertydlig. Många år senare kom en annan varg och högg ”vår frihet” i benet, förklarar han, men med den ”stav” som de själva och den bosnienserbiska armén utgjorde jagades också denna varg bort och fåren, det vill säga bosnienserberna, kunde få sin egen stat, Republika Srpska, där de slapp ha med de muslimska getterna och korna att göra. 

Det där sista, om fåren och getterna och korna, säger inte Darko Mladic. Men det är andemeningen. Det är en av nationalismens fundamentala föreställningar, övertygelsen att ”folket” är hotat av något främmande, ”vargen”, och därför måste skyddas av en herde som inte bara håller vargen borta utan också sorterar ut och fördriver de getter som kan ha smugit sig in i flocken.  

Eller som George Orwell uttrycker det med en annan metafor i essän ”Notes on nationalism”: Nationalismen tar för givet att människor kan klassificeras ”som insekter”.

Röster till höger i den svenska politiska debatten tycks vara irriterade över att det numera skrivs och talas för mycket om ”30-talet”. Man kan förvånas över att skribenter som ser sig som konservativa, eller i alla fall känner viss sympati för konservativa värderingar, nu gärna avfärdar de historiska perspektiven som ointressanta och irrelevanta.

Och det är ju inte heller sant att alla som oroar sig över den nationalistiska ängsligheten och den nationalistiska chauvinismens och den nationalistiska dumhetens återkomst bara ser 30-talet gå igen. Vi är många som också minns 1990-talet; den etniska rensningen på Balkan, folkmordet i Rwanda.

Ingen lag tvingar historien att upprepa sig. Men det vore ändå oklokt att ignorera den. När nationalismen har blivit en allt mäktigare, och alltmer respektabel, politisk kraft i Europa bör man påminna sig själv om att den kan ha många ansikten. Ett av dem tillhör Ratko Mladic, det är den etniska nationalismens fryntligt brutala mördaransikte.