Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-26 19:41

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ratt-av-borgerligheten-att-lamna-forsvarsberedningen/

Ledare

Rätt av borgerligheten att lämna Försvarsberedningen

Fyra borgerliga partier marscherar ut. Foto: Magnus Hallgren

DN 11/5 2019. Försvarsberedningen har brutit samman. Orsaken är enkel: Socialdemokraterna vill inte lova att betala för Sveriges nödvändiga upprustning. 

Rätta artikel

Visst är det ironiskt. Socialdemokraterna och Miljöpartiet regerar med hjälp av Centern, Liberalerna och januariavtalet, ett ovanligt blocköverskridande arrangemang. I försvarspolitiken, traditionellt det svenska samförståndets krona, går det däremot inte längre att komma överens.

Den parlamentariska Försvarsberedningen sprack på fredagen, sedan de fyra borgerliga partierna hoppat av fyra dagar innan slutrapporten skulle lämnas. S vägrar ge besked om pengarna, trots att regeringens uppdrag till beredningen var att analysera säkerhetsläget, dra slutsatser för dimensioneringen av försvaret – och beräkna kostnaderna.

Så har också skett. Partierna har varit tämligen ense om att försvarsutgifterna behöver öka från dagens drygt 1 procent av bnp till 1,5 procent år 2025. Därtill kommer utbyggnad av civilförsvaret. Totalt skulle anslagen höjas från dagens knappt 60 till uppåt 90 miljarder kronor.

Enighet i säkerhetspolitiken är bra att visa upp för omvärlden, men kan inte köpas till vilket underpris som helst.

Men försvarsminister Peter Hultqvist och regeringen vill inte veta av några siffror. Därmed blir den socialdemokratiska försvarsviljan luft. De borgerliga gör därför rätt i att träda ut.

Försvarsbeslutet 2015, som den rödgröna regeringen, M, C och KD stod bakom, var ett trendbrott såtillvida att anslagen ökade i antal kronor. Men andelen av bnp var densamma. Ambitionen var låg. Ändå var beslutet sorgligt underfinansierat, vilket L sa redan då. Varje år måste ÖB tigga till sig nya miljarder för att nödtorftigt rulla vidare på fälgarna.

S höll emot när det gällde budgeten redan 2015. Resultatet blev en klen kompromiss. Borgerligheten kan inte gärna göra om samma misstag inför nästa försvarsbeslut 2020. Enighet i säkerhetspolitiken är bra att visa upp för omvärlden, men kan inte köpas till vilket underpris som helst.

Det finns alltför konkreta skäl till att öka försvarets volym. Sveriges säkerhetsläge har försämrats kraftigt under det senaste decenniet. Redan Georgienkriget 2008 var en varning, och efter det rustade Ryssland raskt upp sina militära resurser. Putins annektering av Krim och överfall på östra Ukraina var en bekräftelse på att hans aggressiva retorik inte är tomma ord. Medan de nordiska grannländerna tog lärdom gjorde Sverige på stället marsch.

I grunden vill finansminister Magdalena Andersson ha budgeten till andra saker än försvaret, särskilt som januariavtalet innebär regeringspolitik hon egentligen inte gillar. Inom socialdemokratin finns också röster som utrikesminister Margot Wallström, som har viftat undan Försvarsberedningens formulering om att ett ”väpnat angrepp mot Sverige inte kan uteslutas”.

Men försvarsminister Hultqvist har själv slingrat sig från tydliga löften om ekonomiska nivåer. När de borgerliga har talat om ett mål för utgifterna på 2 procent av bnp, lika med Natos, har han fnyst om ”anslagsbingo”.

Sant är att man inte kan ösa in pengar och förvänta sig automatisk effekt. Ny materiel tar tid att leverera, fler soldater och officerare måste rekryteras, övningar måste ge färdighet.

Fast någon gång måste man börja. Självklart är också att den som använder pengarna rätt får mer pang för mer pengar.

Försvarsbeslutet 2015 präglades av önsketänkande och ohederlighet. Politikerna beställde en förmåga de ville slippa betala för. Försvarsmakten hade bara medel till en av de två brigader riksdagen beslutat om.

Ett Natomedlemskap skulle ge de ömsesidiga försvarsgarantierna. Men inte ens med sådana kan Sverige frånsäga sig ansvaret för att hålla gränsen.