Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-23 18:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/ratt-av-eu-att-rata-parlamentets-experiment/

Ledare

Rätt av EU att rata parlamentets experiment

Foto: Tobias Schwarz/AFP

DN 4/7 2019. EU:s stats- och regeringschefer har hittat bra namn till topposterna i unionen. Parlamentets modell var feltänkt från början.

EU-valet 2019

Koldioxidutsläppen ska strypas, Brexit hanteras, eurons stabilitet tryggas, rättsstaten i öster räddas, flyktingfrågan ältas, handelskrig med Trump undvikas och Kina, tja, åtminstone handskas med.

Utmaningar saknas inte för EU. För väl då att regerings- och statscheferna efter fyra toppmöten och över 50 timmars infekterad dragkamp har enats om nya ledare för unionen. Det är också bra att de har förpassat Europaparlamentets rekryteringsmodell till grovsoprummet.

Inför förra EU-valet 2014 uppfann parlamentet en ordning där partigrupperna utsåg ”toppkandidater”, och där flest röster skulle avgöra vem som blev EU-kommissionens ordförande. I år skulle låtsasdemokratin befästas.

Ett EU med över två dussin medlemsländer måste balansera intressen och geografi.

Men både svenskar och andra använder nationella valsedlar och har inte en susning om vilka toppkandidaterna är. Och kommissionen är ingen regering, utan fungerar som ett slags europeisk myndighet med uppgift att lägga kloka och förankrade lagförslag. Att regeringscheferna inte utsåg medelmåttan Manfred Weber till överhuvud, trots att Angela Merkel såg sig tvungen att stötta sin tyska partikollega, är hedrande.

Visst går det att beklaga kohandel och uppgörelser i stängda rum. Varför inte bara anställa de bästa, oavsett nationalitet och partitillhörighet, efter noggrann meritprövning? Det är en utopi. Ett EU med över två dussin medlemsländer måste balansera intressen och geografi. Och inga förhandlingar, om politik eller löneavtal, skulle ros i land om de måste sändas på tv.

Dessutom är resultatet av veckans toppmöte gott.

Ursula von der Leyen är läkare och sjubarnsmor, vilket tyder på en simultankapacitet som kommer väl till pass som EU-kommissionens ordförande. Hon har suttit i Merkels regeringar alla de 14 åren, senast som försvarsminister, och överlevt åtskilliga blåsväder. Att Tyskland fortfarande snålar med försvarsutgifterna är knappast von der Leyens fel.

Med hennes namn föll andra bitar på plats, framför allt Christine Lagarde som chef för centralbanken ECB. Hon har aldrig hållit på med penningpolitik. Att under finans- och eurokris ha varit IMF-chef i åtta år och fransk finansminister i fyra är ruggigt bra kompensation.

En ansedd belgisk liberal blir ordförande för Europeiska rådet och en tung spansk socialdemokrat EU:s nye utrikeschef. Parlamentet valde på onsdagen en italienare till talman. Trots att pusslet är stort finns det dock inte plats för alla. Nederländerna och Norden får nöja sig med viceordförandeposter i kommissionen.

Unionens gamla stomme i Västeuropa tar hand om det mesta, medan de besvärliga länderna österut blir utan. Värderingsmässigt är det naturligt att ställa de polska och ungerska nationalistregeringarna åt sidan. De är ändå glada över att ha avvärjt Frans Timmermans, framträdande i striden för rättsväsendets oberoende, som kommissionschef. Tyvärr försvinner EU:s dilemma inte av sig självt. Medlemsländer får inte åsidosätta demokratiska spelregler, men det finns också risker med att stöta bort Polen och Ungern.

Den tysk-franska motorn ser kanske ut att ha kickat i gång igen, de båda länderna har styrt processen och delat på de finaste jobben. Fast även om president Macron är nöjd med utfallet blir det inte lättare att få Berlin att acceptera hans omfattande reformer av eurosystemet.

Sprickorna och populismen oroar. Om parlamentet låter bli att konstra har EU ändå än en gång krånglat sig vidare. Fredsprojektet lever.