Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-04-22 14:52

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/regeringens-brist-pa-handlingskraft-ar-livsfarlig/

Ledare

Regeringens brist på handlingskraft är livsfarlig

Ett föräldralöst barn ber att få följa med DN:s reporter bort från IS-lägret. Foto: Lotta Härdelin

DN 16/4 2019. Det är av yttersta vikt att kunna övergå i ett krisläge när det gäller, som i fallet med IS-terroristernas barn. 

Rätta artikel

Barnen till de svenska IS-terroristerna måste hämtas hem från de farliga, smutsiga svältläger i de kurdstyrda delar av Syrien där de nu lever. Mot detta finns inga anständiga argument, och de invändningar som ändå anförs utgår från fel frågeställningar. 

Ett av de vanligare påståenden som florerar är att det finns många som gjort sig mer förtjänta av vårt stöd än IS-terroristernas barn. Somliga verkar anse att barnen är besudlade, inte riktigt riktiga människor utan små hjärntvättade mordrobotar. 

Men Sverige har ett ansvar för svenska medborgare, och i det här fallet är de flesta i förskoleåldern, flera är spädbarn, och majoriteten under tio år. Det tål att upprepas: de är barn.

Att utifrån något slags arvsynd räkna ut vilka föräldralösa ungar som ”förtjänar” vår omtanke och inte, är ett resonemang som är främmande för en modern rättsstat. Detta är självklart i alla andra fall: Det finns ingen seriös opinion alls för att lämna barn till exempelvis missbrukare, kriminella eller pedofiler åt sina öden, därför att föräldrarna säkert hunnit indoktrinera dem med sin dåliga, ondskefulla karaktär. Inte heller är detta ett giltigt skäl för att underlåta att omhänderta barn till terrorister. 

Politiker måste ha ryggrad. Och att inte agera är också att agera.

Hur skulle då hemhämtningen gå till rent praktiskt? Det frågar sig vissa menande. Svaret är att om Frankrike, Tyskland och Ryssland klarat av detta, så kan Sverige också, om Sverige vill. Så diplomatiskt borttappade är vi inte att det vore omöjligt för just oss. 

Men tänk om föräldrarna plötsligt dyker upp och använder barnen för att få nästla sig in i Sverige? Undrar andra oroligt. Jo, nog vore det högst olyckligt om terroristerna själva sedan sökte sig till Sverige. Men inte för att vi har gjort det enda anständiga och tagit hand om deras utsatta barn, utan för att vi inte har någon bra lagstiftning på plats gentemot dem. Hit kan dessa våldtäktsmän, slavhållare, mördare och plundrare komma oavsett, bara de har svenska id-handlingar. Barnen gör varken till eller från. 

Så varför dröjer regeringen med ett beslut?

Kanske beror det på tjänstemännen i Regeringskansliet. Det föreslog Mats Svegfors, som var med och tog fram lagen om statens skyldigheter vid krissituationer utomlands, i söndagens ”Agenda”. Tjänstemännen är satta där för att se till att inga beslut fattas förfluget. I sakta mak kör de demokratiska processer genom byråkratins maskineri. Det ska vi vara tacksamma över.

Men det måste också vara möjligt att övergå i ett akutläge när det gäller. Annars blir det livsfarligt. Den här bristen på handlingskraft i stundens allvar har vi sett prov på ett otal gånger redan, i samband med bland annat hanteringen av Estoniakatastrofen, tsunamin och skogsbränderna.

Detta är dock inte hela förklaringen. Även ministrar uttalar sig luddigt och motstridigt och undvikande om IS-terroristernas barn. Enligt källor till Expressen beror det på att de är rädda för opinionen. Det är i så fall förskräckande.

Det är bara att titta på de mest tongivande av de skräniga högerprofilerna i sociala medier. En stor del – ibland majoriteten – av dem som tummar och hjärtar och sprider deras budskap är anonyma, och många av dem uppenbara fejkkonton. Ska några tusen troll nu få inflytande i frågor som borde styras av principer som mänskliga rättigheter?

Politiker måste ha ryggrad. Och att inte agera är också att agera – det kommer inte minst bli tydligt när det första svenska barnet i IS-lägret dör.