Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-02-22 15:17

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/replik-taube-reste-inte-murar-mellan-de-tidlosa-fragorna-och-de-mer-omedelbara/

Replik Ledare

Replik: Taube reste inte murar mellan de tidlösa frågorna och de mer omedelbara

Evert Taube.
Evert Taube. Foto: Ragnhild Haarstad / TT

REPLIK: Erik Helmersons uppfattning om förhållandet mellan konsten och samtiden är problematisk, skriver Maria Taube.

DN:s ledarskribent Erik Helmerson inleder sitt stick om den nya stiftelsen ”Taubes värld” med att citera påven Benedictus i filmen ”Two popes”, där denne säger att ”den som gifter sig med samtiden blir snabbt änka”. 

Helmerson avslutar vidare sin text med en uppmaning: om det skall byggas ett museum kring makarna Taube, låt detta hålla samtiden utanför. Den har vi enligt honom nog av ändå. Vad som gör Taube relevant är det tidlösa i hans verk.

Det finns något allmänt problematiskt med Helmersons uppfattning om samtiden. Som om det vore möjligt och önskvärt att hålla den ifrån oss snarare än att försöka påverka den. 

Jag kan tänka mig allvarligare sätt att göra konsten en otjänst på än att låta den påverkas av samtiden.

Alltså, konsten innanför väggarna och samtiden utanför. Är det verkligen så han menar?

Jag kan tänka mig allvarligare sätt att göra konsten en otjänst på än att låta den påverkas av samtiden, såsom att låta förpassa konstnärliga verksamheter till samtidens utkanter. Att låta dem förtigas, förtryckas, eller inte längre tillåtas pröva nya uttrycksformer, ej heller våga låta dem förflytta sig över tids- och kulturgränser. Helt enkelt, att tvinga konsten att fastna i eller hänvisas till gamla format i stället för att pröva sig mot den tid den verkar i. Det är inte ovanligt att möta de som ”vet” hur man skall läsa en text, tolka det som sägs, uppfatta budskapet eller på andra sätt försöka begränsa ett konstnärskap till vad som anses passa sig. 

Visst var det värdefullt att framföra Bellman och Taube på de nya sätt som skedde under 60-talet – och visst bidrog Taube till miljömedvetenhet genom Äppelkriget och Änglamark liksom i ifrågasättandet av hur motorleder och parkeringshus skulle tillåtas påverka Stockholms skönhet.

När jag går igenom Moderna museets samling av Taubes verk eller när jag läser hans referenser till Moa Martinson finner jag ett påfallande öppet förhållande till den tid han lever i och alls inte någon vilja att resa murar mellan de tidlösa frågorna och de mer omedelbara och samtida sådana. 

Det finns några rader i Taubes, eller tillåt mig säga min morfars, dikt ”Diktaren och Tiden” (Svärmerier 1946), som jag gärna citerar. De pekar på ett av många sätt att förhålla sig till tiden, samtiden och det tidlösa: 

När tysta tankars domstol har förhör 

med vänner ifrån flydda ungdomsdar

en ny och dyrbar tid jag då förstör

med sorgset dröjande vid det som var

Dikten är för övrigt en fri tolkning av en annan tidlös poet som lever vidare i vår samtid, både genom sina egna verk och morfars: Shakespeare.

Maria Taube, Författare, Styrelseledamot i Taube sällskapet, Styrelseledamot i Taubes värld