Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-11-30 20:09

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-annu-30-ar-efter-kommunismen-gror-en-misstro-mot-staten-och-mot-vaccinet/

LEDARE

Richard Swartz: Ännu 30 år efter kommunismen gror en misstro mot staten – och mot vaccinet

Bild 1 av 2 Viktor Orbán har nästan dagligen vädjat till ungrarna att gå och vaccinera sig.
Foto: Beata Zawrzel/NurPhoto/Shutterstock/TT
Bild 2 av 2 Kvinna i Nagykata, Ungern, tar emot vaccinet. Många andra vägrar.
Foto: Chine Nouvelle/Sipa/Shutterstock/TT

I Sverige förefaller vi ha fått pandemin under kontroll. I Central- och Östeuropa behåller den greppet.

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Den som från Central- och Östeuropa kommer till Stockholm kan tro att pandemin är över. Överallt folk utan masker som packade sillar: på restaurangen, i tunnelbanan, på teatern.

Till en början nära nog en chock fast man vänjer sig snabbt. Några få hälsar fortfarande på varandra med knogar eller armbågar, men det rör sig oftast om äldre människor som redan av det skälet inte kan förväntas befinna sig i samtidens framkant. Om allt blivit som förr igen? Det återstår att se. Men intrycket är att Stockholm tröttnat på och kanske redan glömt viruset.

Därifrån jag kommer lever man i en annan värld. Där stiger smittan kraftigt, masken av rätt typ ska på, sedan av och så på igen, vaccinintyg kontrolleras. Ideligen justerar myndigheterna sitt lockdownmaskineri. Hur många personer är tillåtna? På vilka villkor?

När och hur länge? I media är deltavariantens utbredning den viktigaste nyheten, bekymrade ministrar och professorer intervjuas, nya åtgärder förbereds om de nya smittade skulle överskrida ett visst antal/dag (det gör den). På restaurang hålls obligatoriska avstånd; varje krogbesök börjar med att jag fyller i ett formulär så att jag kan spåras om någon annan gäst efter denna kväll skulle inrapporteras med symtom. Samma sak i Wien som i Frankfurt eller Chemnitz.

Därifrån jag kommer lever man i en annan värld. Där stiger smittan kraftigt. Ideligen justerar myndigheterna sitt lockdownmaskineri.

Vardagens snåriga, ständigt skiftande regler är dock inte det största problemet utan att folk inte längre vaccinerar sig. De vill inte, och inga informationskampanjer tycks bita på dem.

Det gäller för hela Centraleuropa. I Österrike stagnerar antalet vaccinerade, men också i Schweiz, och i Ungern vädjar Viktor Orbán nästan dagligen till ungrarna att gå och vaccinera sig. Mellan raderna antyds att tvångsåtgärder annars kan bli nödvändiga, förmodligen som i Frankrike, Italien och nu senast här i Österrike där ingen släpps in på sin arbetsplats som inte är tillfrisknad, vaccinerad eller nyligen testat negativt.

Men vågar Orbán? En sådan ordning vore ett vågspel som riskerar att rasera stödet för regimen, detta i en stat där ett jobb sedan den kommunistiska eran uppfattas som en nära nog medborgerlig rättighet.

Och det är just staten som utan motkrav ska garantera den.

Ju längre österut vi kommer, desto större blir motståndet mot det vaccin som finns fast inte efterfrågas. I Sverige är drygt 80 procent av befolkningen över 16 år fullvaccinerad, en siffra som Östeuropa bara kan drömma om; på Balkan rör det sig oftast omkring en dryg tredjedel eller mindre, helt otillräckligt för att få viruset under kontroll. Medan den svenska vaccineringen i maklig takt tickar vidare, uppbackad av vår tillit till den goda staten, står den i öst nästan still på grund av befolkningens olust och sorglöshet.

Det handlar om östeuropéernas historiska erfarenheter av en stat som de inte uppfattat som sin. Av ren självbevarelsedrift misstros allt som kommer från staten, till och med vad som likt vaccineringen är gratis. Gratis? Det kan bara betyda att det är värdelöst eller – ännu troligare – innehåller ett elakt experiment, kanske något som statsmakten under falsk etikett försöker pracka på befolkningen. Stöd för sådana misstankar hittar den skeptiske medborgaren i överflöd på nätet där misstron mot ryska och kinesiska mediciner, mot själva vetenskapen som sådan, späs på. Och så finns förstås en farmor som lovar bota en eventuell infektion med sin hemgjorda dekokt medan andra säkert ”vet” att vaccinering gör unga kvinnor sterila; när Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko vill ta kål på viruset med vodka och bastu kan det inte helt avfärdas som ett dåligt skämt.

Intressant nog tycks denna inställning till staten vara intakt också mer än 30 år efter kommunismens fall. Vänner i öst, oberoende av varandra, säger mig att staten överallt hos dem begått samma kardinalfel: den skulle ha tagit betalt för vaccineringen, laddat den med prestige, så att den som tar sprutan kunde stoltsera med det som med en Gucciväska eller ett par svindyra solglasögon.

Cyniskt? Kanske för oss i väst. Men i öst realistiskt.

Fast redan försent. I stället går utvecklingen i öst mot en uppdelning i vaccinerade mot ovaccinerade, en farlig splittring av samhället som kan påminna om den mellan ”vi” och ”dom” under kommunismen, låt vara av andra skäl än då. Men kan den utvecklingen inte mycket snart brytas, blir det svårt för statsmakten att inte på det ena eller andra sättet driva igenom den obligatoriska vaccinering som i öst genast skulle påminna om kommunismens förbud och tvångsmetoder.

Statsmakten i öst är fångad mellan att få bukt med pandemin och att få hälften av samhället emot sig. Kommer man att klara den spagaten?

Sverige däremot förefaller att ha krisen bakom sig. Coronakomissionen senaste rapport är ett slags bokslut som redovisar vad vi alla redan visste. Hade en annan regering klarat krisen bättre? Knappast. Den svenska långsamheten och den svenska oförmågan att ge och ta order ligger bakom katastrofen på äldrevården. Dock är det en del av vårt samhälles dna; alltså något som ligger bortom politiken.

”Vill ni vara vänlig att skynda på, jag har bråttom!” är fortfarande bästa sättet att förolämpa en svensk och få honom att gå i baklås.

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt