Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-17 19:10

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-britterna-drunknar-i-drommen-om-att-vanda-historiens-vagor/

Ledare

Richard Swartz: Britterna drunknar i drömmen om att vända historiens vågor

Inte ens Churchill var en vinnare. Foto: Everett / IBL Bildbyrå

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Också det stora europeiska inbördeskrigets vinnare var förlorare. Brexit är en reaktion på att britterna till sist tvingas inse det.

Richard Swartz
Rätta artikel

Historiens vågor är lika mäktiga som långa och nästan alltid omöjliga att överblicka för oss människor, upptagna som vi är med att försöka hålla oss flytande i dess virvlar eller skum. Inte ens det mest uppenbara lyckas vi få syn på och begripa: som att Europa under 1900-talet snarare än i två världskrig gick under i ett långt inbördeskrig. Förstörde sig på egen hand.

Minst 50 miljoner européer dog, imperier och stater försvann från kartan, ofantliga materiella värden och oersättliga konstverk förstördes, hela städer jämnades med marken. För att nu inte tala om de skador som uppstod i människors psyken och själar, ett arvegods som utan att vi särskilt ofta tänker på det belastar också oss senare generationer.

Fortfarande lever vi i slagskuggan av denna katastrof. Att hävda att Europa efter 1945 skulle vara mycket mer än provisorium och konkursförvaltning, låt vara av ett ganska behagligt slag, förefaller mig som en aningslöshet värdig en Candide. Vad Europa en gång var, är det inte längre, och dess plats i världen är alltsedan dess underordnad och otrygg.

Den kontroll som föresvävar britterna existerar inte längre i en globaliserad värld.

Och alla är vi efter det stora europeiska inbördeskriget förlorare – också de som såg sig som segrare.

Som svårast att inse det har förstås de som trodde att de vunnit. Av Sovjetunionen blev Ryssland som numera nästan desperat försöker uppträda som den supermakt man inte längre är. Och hade inte britterna vunnit? Efter segern skulle allt bli som vanligt igen, trots att förlusten av imperiet och framför allt haven – vågorna (Rule Britannia! Britannia rule the waves!) – borde ha förvarnat dem om att ingenting skulle bli sig riktigt likt igen.

Inte ens att alla Västeuropas gamla stormakter, Tyskland, Frankrike och till sist också Storbritannien, inte längre kunde göra anspråk på mycket mer än rollen som primus inter pares, bara några snäpp högre än andra, fick britterna att riktigt förstå vad 1900-talet inneburit. 

Först när öriket vägen över det kontinentala Europa verkade hotas av en plötslig massinvandring gick det upp för britterna att något ändå måste ha hänt och att något kanske ännu värre nu var på väg att hända. Huvudstupa – hos en nation vi beundrar för dess pragmatism och starka nerver – störtade man sig i en folkomröstning för att ta reda på om nationen verkligen hade lust att vara med på detta.

Det hade den inte.

Brexit är bokstavligen ett populistiskt beslut, svallande av känslor (de nyktra britterna!) och utan större hänsyn till fakta, underbyggt av en hel del alternative facts och rena lögner. Någon verklig granskning av själva sakfrågan har inte skett. Förmodligen var det aldrig meningen: Brexit är ingen economic utan en political issue, vars mål som bäst formuleras med brexisternas slagord Take back control. Take back proklamerar att det var bättre förr medan control förespeglar den suveränitet man vill återvinna för att slippa anpassa sig till kontinentaleuropéernas besynnerliga vanor och regler, inte minst deras lagstiftning och rättskipning. 

Ty sådant känns inte bara främmande utan framför allt förödmjukande; kanske lika förödmjukande som när kontinentaleuropéerna nu försöker svälja förtreten över att britterna så arrogant demonstrerat att de föredrar att vara utan deras sällskap. 

Att Storbritannien står sist i raden när det gäller att reagera på historiska realiteter är inte förvånande: det har med insulär egenart och isolering att göra, men ännu mer med att ingen har så mycket att förlora på att erkänna att hela Europa utan undantag förlorade 1900-talets inbördeskrig, att också segrarnas segrar inte var något annat än pyrrhussegrar, som just Storbritannien.

Ingen har heller ett mer storslaget förflutet att sentimentalt projicera framtiden på, ingen en mer närliggande gyllene tidsålder som övertygande kan bekräfta att allt var mycket bättre förr. 

Vem skulle kunna motsäga det? Men samtidigt skulle det göra insikten om att allt detta en gång för alla är förbi och tillhör just historien så mycket smärtsammare för just britterna i en jämförelse med alla oss andra: fallhöjden är så mycket större, konsekvenserna så mycket mer desillusionerande.

Verkligheten tycks nu ha hunnit i kapp Storbritannien och Brexit är det slags reflex som uppstår när man tycker sig ha upptäckt att man befinner sig i dåligt sällskap. Fast det avtal med EU som förhandlats fram borde britterna med sitt sinne för fair play uppskatta. Men i stället uppfattas det som en skymf eftersom det mycket realistiskt visar upp priset för att bryta med EU, men framför allt avslöjar Brexits karaktär av ljuv önskedröm, ett sista avsked till allt som en gång var, men inte längre är. 

Ty den kontroll, suveränitet och splendid isolation som föresvävar britterna – också utan imperium – existerar inte längre i en globaliserad värld.

I alla fall inte i Europa. 

Kommer britterna i sista stund att inse det? Eller kommer stoltheten över att stå vid sitt ord, egentligen smäleken att behöva erkänna sig som en i sällskapet av de andra europeiska förlorarna, att behålla överhanden? 

Ännu vet vi det inte. Och som det kan verka – inte britterna heller.