Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-05-24 07:55

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-de-valutbildade-foretagsamma-unga-flyr-fortfarande-fran-oststaterna/

Ledare

Richard Swartz: De välutbildade, företagsamma och unga flyr fortfarande från Östeuropa

Att flytta utomlands målas i öststaterna upp som ett svek mot nationen. Foto: Fredrik Sandberg/TT

Migration är av ondo, konstaterar Östeuropas politiker – och avser därmed inte minst de många medborgare som utvandrar.

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fri­stående kolumnist i Dagens Nyheter.

Rätta artikel

Vi har glömt att efter kriget var gränsen i Berlin mellan det västra och östra Tyskland länge öppen och att nära 3 miljoner utnyttjade det till att i en ständigt svällande ström flytta västerut för att aldrig mer komma tillbaka. 

Det vill säga de företagsamma, unga och äventyrliga, utbildade eller politiskt missnöjda – och kvar blev ett slags negativt urval, marinerat i realsocialismens oförmåga till utveckling och tillväxt. Den östtyska staten riskerade att förblöda. För att rädda den från kollaps byggdes 1961, natten mellan den 12 och 13 augusti, Berlinmuren. 

Därefter var alla östtyskar mer eller mindre inlåsta. 

Det var i sista ögonblicket, men den ”antifascistiska skyddsvallen” fullgjorde sin uppgift. Staten DDR räddades och kunde vegetera vidare ytterligare några decennier. Först den 9 november 1989 skulle denna trista lägerstat öppnas mot omvärlden. En sådan plötslig frihet skulle den inte överleva; den östtyska staten kollapsade på kortare tid än det tagit att en gång planera och bygga muren. 

Men vi har glömt att invånarna i de andra realsocialistiska staterna i Europa under ännu längre tid var inlåsta, och när de till sist släpptes ut fanns det inte något Väst-Polen, Väst-Ungern eller Väst-Albanien som kunde ta hand om dem. Inte heller kunde de göra sig av med den egna staten som när en orm ömsar skinn: i stället var de hänvisade till att bygga om, reparera och riva det värsta av den, att sedan lägga till vad som saknats.  

EU:s nya medlemsstater i öst blöder.

Ironiskt nog har de efter kommunismens fall och medlemskap i EU hamnat i DDR:s gamla dilemma från före 1961. Hur ska invånarna förmås att stanna kvar i hemlandet? Hur ska ett sådant samhälle i ett Europa med öppna gränser och gemensam arbetsmarknad kunna överleva i en på alla sätt övermäktig omvärld? Att bygga en ny mur för att hålla folk på plats är ju inte längre möjligt.

EU:s nya medlemsstater i öst blöder. Invånarna blir färre samtidigt som alla förutom Albanien har födelsetal som bidrar till krympande befolkningar. Invandring kan vi glömma. Och den arbetsföra befolkningen ger sig av; i Rumänien är den till nästan 20 procent sysselsatt utomlands, i Litauen, Kroatien, Lettland och Bulgarien strax under eller till 15 procent. I ett västeuropeiskt land som Sverige rör det sig om 1,3 procent. 

Zagrebs hantverkare befinner sig i Wien eller München, de rumänska läkarna och sjuksköterskorna i Italien, de redan legendariska polska rörmokarna i Frankrike eller England. Som vanligt är det de unga och bäst utbildade som ger sig i väg. Vem skulle kunna förebrå dem? Vad som lockar är inte bara pengarna och en bättre framtid för deras barn utan också möjligheten att kunna förkovra sig. Ty hemma finns bara nerslitna laboratorier eller operationssalar, arkiv som inte digitaliserats eller bibliotek som inte har råd att köpa in den senaste facklitteraturen. 

Kvar hemma blir en outbildad, pensionerad eller på annat sätt inaktiv befolkning som känner sig sviken av de specialister och entreprenörer som i stället för att ta hand om dem valt att flytta utomlands. Hela landsändar är avfolkade på funktioner och färdigheter som hör ett modernt samhälle till. Och de som blir kvar blir ofta magert belönade. 

Som värst drabbade är de yrkesverksamma som är bundna till den egna kulturen och språket: lärare, konstnärer, humanister. De hankar sig fram på de ”nationella” pengar som inte finns, ett intellektuellt och provinsiellt trasproletariat som samtidigt förväntas hålla liv i ett nationellt arv som inte efterfrågas på den europeiska marknaden (på ingen annan heller). 

Ingen kan göra mycket åt detta annat än att uppgivet konstatera fakta. Migration är av ondo, konstaterar östeuropeiska politiker från den kroatiska presidenten Kolinda Grabar-Kitarovic bort till Viktor Orbán, och med migranter menas inte bara muslimer på väg till Europa utan lika ofta de landsmän som från öst flyttar för gott inom samma Europa. De har börjat framställas som svikare, nästan som nationella förrädare. I östeuropeisk press förvandlas emigranterna till tillfälliga gästarbetare, och nu skulle det ha blivit dags för dem att återvända hem och bygga upp sina hemländer. Eller läkare borde tvingas till flera års tjänstgöring hemma innan de tillåts ta jobb utomlands. 

Naturligtvis rör det sig om önsketänkande, som krav helt ogenomförbar. 

I det nationella intressets namn vänder sig den politiska klassen i Östeuropa mot migrationen, Bryssel och den gemensamma marknad som görs ansvariga för att den egna nationalstaten står på alltmer vacklande grund. Banerförare är Viktor Orbán; öppet angriper han den liberala ordning som aldrig riktigt fått fotfäste i det östra Europa. 

I stället är det hans politik som där snabbt vinner i popularitet, paradoxalt nog medan man i öst är helt beroende av väst. I klartext betyder det tysk bil- och maskinindustri och brysselskt regionalstöd som utgör själva den tunna grädden på den nationella ekonomins hemlagade mos. 

Det vet förstås alla orbánister – också att man i längden inte kan bita den hand som föder en. 

Fast vad man ska kunna göra åt den saken vet fortfarande ingen.