Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2018-12-13 10:20

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-den-bangstyriga-verkligheten-ar-populisternas-verkliga-problem/

Ledare

Richard Swartz: Den bångstyriga verkligheten är populisternas verkliga problem

Foto: Tamas Soki

Europas populister gör politik av människors rädsla och oro. Men när riktiga pengar och budgetar måste hanteras blir det besvärligt.

Rätta artikel

Har populismen i Europa sett sina bästa dagar?

Frågan kan förefalla helt absurd. Viktor Orbán eller Jaroslaw Kaczynski är på tidningarnas förstasidor varje morgon, Italien spottar på Bryssels spelregler, Brexit är inne på upploppet och Sverigedemokraterna rattar från parkettplats svensk politik. Skulle någon ha framtiden för sig vore det väl just populisterna? Men det (enda) gemensamma för denna mycket brokiga skara är förhållandet till verkligheten: den beträder de på sin höjd som gäster, allra helst inte alls.  

Ty just overkligheten är Orbáns, Le Pens eller Åkessons livsluft. I den låter sig regeras ungefär som när man torrsimmar; bäst och säkrast simmar den som inte behöver blöta ner sig i vatten. Folk får höra vad de vill höra, fast utan minsta garanti för att i längden få vad de vill ha eftersom till denna overklighet även hör att resultat och ansvar förblir tomma honnörsord.

Opposition är därför populismens rätta element. Först om man som Orbán eller Italiens Matteo Salvini råkar vara vid makten blir det nödvändigt att uppfinna sin egen verklighet – att måla upp en rad faror man själv är den ende som kan rädda nationen ifrån.

Den store virtuosen i denna populistiska konst är just Viktor Orbán. Den ungerska nationen skulle vara hotad: vare sig det handlar om Bryssel eller om att ungerska kvinnor föder för få barn, om fientliga muslimer som vill utplåna det kristna Ungern eller om utländskt kapital som köper upp landet, gärna förkroppsligat av den opatriotiske ungraren (läs: förrädaren) och miljardären George Soros, som passande nog också råkar vara jude.

Och värst av alla hot är de ”illegala” invandrarna som genast skulle störta sig över Ungern om landet inte hade stängt in sig bakom taggtråd. 

Att vara beroende av och samtidigt osolidarisk med EU är inte ofarligt.

Närmare besedda har dessa så kallade hot mycket litet med verkligheten att göra. Men de upprepas dag efter dag, och av den folkliga rädsla och oro som de skapar – eller bidrar till – gör populisten Orbán politik. Framgångsrikt. Åtminstone i den meningen att hans folkliga stöd är något de flesta andra politiker bara kan drömma om. 

Men hur länge till? 

Att vara beroende av och samtidigt osolidarisk med EU är inte ofarligt. Den senaste tiden har flera kritiker med den franske presidenten Emmanuel Macron i spetsen varnat för att ekonomiska stöd till medlemsländer som inte är lojala med EU:s bindande politiska beslut skulle kunna dras in.

För ett land som Ungern eller Polen vore det en – verklig – katastrof. Inget av dem skulle klara sig utan EU:s materiella hjälp samtidigt som att lämna EU, detta förmenta hot mot den egna nationen, skulle leda till ekonomisk konkurs. Det vet förstås Ungern, Polen, Grekland och några andra illojala utan att öppet säga det. 

Verkligheten är till skillnad mot populisternas overklighet konkret: i vår moderna värld manifesterar den sig först som sist som pengar. Och så fort populistisk politik ger sig in på dess domäner riskerar den att komma till vägs ände. Ty konfrontationen med verkligheten är vad den inte klarar. 

Och nu knackar verkligheten på dörren. Den populistiska italienska regeringen har öppet – vad Orbán skickligt eller av ren självbevarelsedrift hittills undvikit – tagit strid med EU. Bryssel vägrar godkänna en italiensk statsbudget som överskrider de ramar som fastställts av gemenskapen.

Där Orbán i sista ögonblicket brukar väja, framhärdar Rom och trotsar så EU:s spelregler fast man även riskerar höga böter. Men Salvini förlitar sig på italienarnas sympatier när han beskyller Bryssel för att vilja tvinga på dem en svångremspolitik trots att han lovat sina väljare att Italien ska satsa sig ur den ekonomiska krisen. 

För Bryssel är det bara en omskrivning för att hålla dem nöjda med pengar som inte finns. Det betyder nya stora skulder som i förlängningen äventyrar också eurons stabilitet. Alltså uteslutet. Ändå är utgången oviss. Klart är bara att det rör sig om en högst verklig konflikt där regeringen riskerar ett ytterst pinsamt nederlag och att i svart på vitt bryta mot vad man lovat sina väljare. Det kan likna en bekännelse: vår politik var orealistisk, byggd på lösan sand. Ren illusion.

Överlever en populistisk regering det?

Hur bräckligt stödet för de italienska populisterna är, demonstrerades häromdagen när Rom till sitt politiska program försökte låna 7,7 miljarder euro av italienarnas privata pengar. Men regeringen blev bara av med obligationer till ett värde av 2,2 miljarder; ett katastrofalt misstroendevotum, särskilt som Rom vädjat till italienarnas patriotiska känslor. Svaret är mer än tydligt – inte med mina pengar. Lika snabbt och osentimentalt skulle Salvini och hans populister öppet kunna förlora väljarnas gunst om hela deras politik avslöjade sig som ogenomförbar och i grunden verklighetsfrämmande.

Under tiden fortsätter Orbán att dagligen larma om den massinvandring till Europa som sedan 2015 inte existerar. Allra minst i Ungern där ingen ens knackar på dörren. Och ju längre och högre Orbán larmar, desto större blir risken att ungrarna gläntar på dörren och upptäcker att där utanför är tomt – och att det också gäller för Orbáns politik. 

Richard Swartz är journalist, ­författare och ­fristående kolumnist i Dagens Nyheter.