Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-06-17 09:04

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-det-mytomspunna-guldet-ar-ingenting-jamfort-med-schweizerfrancen/

Ledare

Richard Swartz: Det mytomspunna guldet är ingenting jämfört med schweizerfrancen

Schweiz är miljardärernas tillflyktsort. Foto: Anna Wiewiora

Guldets värde är ytterst grundat på en ren illusion. De verkligt förmögna föredrar en helt annan valuta.

Richard Swartz är journalist, författare och fri­stående kolumnist i Dagens Nyheter.

Häromdagen städade jag mina skrivbordslådor och hittade en plåtask, väl inte öppnad på många år, som visade sig innehålla sedlar från min tid som korrespondent då varje stat höll sig med sin egen valuta.

Sedlarna var skrynkliga och helt värdelösa. De flesta från Östeuropa; med några betalades en gång i stater som numera inte ens existerar. Men inte heller de tyska mark jag fann i asken kan jag i dag köpa något för. I den fanns också två svenska femmor, även de värdelösa, om jag inte gick till Riksbanken och fyllde i diverse formulär. Så har det åtminstone berättats mig att man kan göra. I utbyte ersätter mig då den svenska skvalpvalutans förvaltare med nya svenska pengar, men som från mina sedlar nu blivit till (ett) mynt. 

Två sedlar skilde sig från mängden: den ena var en amerikansk sedel på fem dollar, den andra en schweizisk på tio franc. Båda skrynkliga som alla de andra, men med skillnaden att de fortfarande går att använda. Och mer än så – i min tidiga ungdom kunde jag växla en svensk krona mot en schweizisk franc utan att lägga till särskilt många tioöringar. Jag bläddrade i min papperstidning (informationssamhällets motsvarighet till den schweiziska hårdvalutan) och hittade där dagens kurs: en (1) enda franc skulle i dag kosta mig nästan tio (10) kronor. 

Det fick mitt humör att från nyfikenhet växla till melankoli med ett lätt stänk av bitterhet. 

Ekonomer försäkrar oss gärna att en växelkurs bara är ett av många sätt att mäta ekonomisk framgång på, att en hård valuta inte nödvändigtvis ger ett bättre överordnat resultat än den mjuka. Tro dem inte. I alla fall inte över längre sikt. Ty klart är att världen eftertraktar en valuta som på sikt inte bara förblir robust utan stiger i värde i förhållande till alla andra. Det borde till och med ekonomer förstå.  

Alla vill ha den. Pengar från hela världen bunkras därför i Schweiz och så stort är förtroendet för denna valuta att det inte ens sviktat sedan amerikanerna, följda av européerna, sett till att diskretion ersatts med transparens så att Schweiz inte längre kan låtsas som om utländskt och kanske obeskattat kapital inte fanns där. Ty förtroendet gäller schweizerfrancen i sig, inte så mycket hemliga nummerkonton eller överlägsen förmögenhetsförvaltning; en person med stor erfarenhet, och som borde veta, säger mig att det nästan alltid är på växelkursen kunden tjänar sina pengar, att fiffigt dolda avgifter, kommissions- och transaktionskostnader ofta är skyhöga och förvaltarnas kompetens bara internationellt genomsnitt. 

Ändå är schweizerfrancen en jättesuccé. Historiskt sett i klass med Coca-Cola eller Mercedes. Tillverkad i Schweiz kan den i både sin strikt fysiska som virtuella form uppfattas som landets allra mest framgångsrika produkt, en exportvara som också över tiden inte haft minsta problem med efterfrågan. Därvidlag liknar den guld utan att vara utsatt för guldets kraftiga prissvängningar, som riktigt förmöget folk till skillnad mot spekulanter ser som risk, inte som chans. På lång sikt är vi ju inte bara döda utan blir med åren också alltmer ängsligt försiktiga. 

Och medan guldets värde ytterst är grundat på myt eller ren illusion backas francen upp av en hel del substans, ett schweiziskt näringsliv vars yttersta raison d'être är den egna valutans stabilitet, därför tvingas till en effektivitet och produktivitet som bara kan uppnås med en innovationstakt, rationalisering, automatisering och kostnadsjakt i största allmänhet som i andra länder förmodligen skulle väcka humanitära protester. 

På lång sikt är vi ju inte bara döda utan blir med åren också alltmer ängsligt försiktiga.

Inte i Schweiz. Kanske kan man här tala om en förvärvad andra natur. 

Nu kan man fråga sig om Schweiz tillverkar vad världen efterfrågar eller om världen givit Schweiz i uppdrag att tillverka vad den anser sig behöva. Skillnaden är hårfin och främst kanske filosofisk. Men med praktiska konsekvenser: Varje volatilt system behöver en säker hamn, en tillflyktsort undan turbulenser och plötsliga skov. Den internationella valutamarknaden är ett sådant oroligt mobilt system med schweizerfrancen som sin fasta punkt. 

Är det inte egentligen finansvärlden som ytterst skapat den? Fast vem som här är beställare, vem leverantör, är inte helt lätt att säga. Förhållandet kan påminna om herre och tjänare i en commedia dell’arte, där den ursprungliga rollfördelningen med tiden blivit diffus och motsägelsefull. 

Vem befaller vem? Vem tjänar vem? Glömt sedan länge. Men hade denna valuta inte funnits, hade världen varit tvungen att uppfinna den. Och inget land lämpar sig som just Schweiz: ett land för litet för egna maktambitioner, redo att göra affär av sin obetydlighet, utan annan önskan än att få vara i fred, ett land lika pålitligt och oförvitligt som påvens schweizergarde utan riktiga vapen, eller eunucken i ett harem. Med sin neutrala och torra saklighet den ideale förvaltaren av världsekonomins arkivmeter. Så kan Schweiz sägas vara dömt och kedjat till sin uppgift: att när allting bryter samman, se till att världens miljardärer har sitt på det torra. 

Den uppgiften lär även i framtiden vara efterfrågad. Dock lär i en värld som gått under till och med schweizerfrancen vara tämligen värdelös.