Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2021-07-28 17:05

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-det-som-en-gang-gjorde-eu-sa-lockande-var-ett-normalt-liv/

LEDARE

Richard Swartz: Det som en gång gjorde EU så lockande var ett ”normalt liv”

Efter östutvidgningen har EU krympt.
Efter östutvidgningen har EU krympt. Foto: Mickan Palmqvist

Östs aptit på det ”normala livet” gällde pengar på fickan och konsumtion under egen flagga. Inte demokrati, vilket inte är särskilt konstigt. Varifrån skulle aptit på demokrati komma?

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Borde Ungern lämna EU? Eller som radikala kritiker menar sparkas ut?

Redan frågan i sig är sorglig. Sedan kommunismens fall var det självklart att landet var välkommet att ”återvända till Europa”, ”komma hem” till ”det europeiska huset”. Vart skulle Ungern annars ta vägen? Då existerade frågan inte. Men ett trettiotal år senare ställs den och inte bara i Bryssel.

Samtidigt säger det något djupt oroande om den europeiska gemenskapen: efter östutvidgningen har EU krympt, ekonomiskt och politiskt försvagats, i dag på väg att sätta sig i skuld som aldrig förr. Storbritannien har stigit ur och nya, potentiella medlemmar på Balkan uppfattas som högst tvivelaktiga förstärkningar: bara demokratiska problemländer som just Ungern uppträder aktivt som deras förespråkare.

EU är helt enkelt mindre attraktivt, mer fragmentiserat och handlingsförlamat än någonsin tidigare.

Som tydligast syns det i öst. Och Ungern är inte ensamt. Vad som en gång gjorde EU så lockande var vad som då kallades ett ”normalt liv”: att äntligen kunna besöka Venedig, äga en ”riktig” bil, kunna välja på mer än två brödsorter. Materiella värden. Sällan nämndes den demokrati och liberala ordning som några få dissidenter kämpat för under kommunismen.

De fanns dock med till en början. Fast det borde ha varnat oss när personer som Vaclav Havel, Zjelju Zjelev eller Vytautas Landsbergis efter korta maktinnehav försvann från den politiska scenen, och inte förvånat oss när de ersattes av chauvinistiska regimer, fixerade vid de ”rena” nationalstater som Hitler och Stalin utan avsikt skapat åt östeuropéerna. Den sista etniska rensningen tog de själva hand om.

Nationalstatsprojektet gick i stå under kommunismen. Men efter dess fall togs det upp igen: föreställningen om det ”normala livet” hade ett materialistiskt innehåll i nationell form och vi märkte det inte. Östs aptit på det ”normala livet” gällde pengar på fickan, varor, konsumtion under egen flagga. Inte demokrati. Gemenskapen var begränsad till den egna nationen.

Inte så konstigt egentligen. Varifrån skulle aptit på demokrati komma? Här fanns inga traditioner, ingenting att ”återvända” till, med Prag som undantag ingenting annat än ett vagt teoretiskt know-how. På papper och med läppar bekänner man sig visserligen till demokratiska värden och spelregler, men bara sällan omsatta i politisk verklighet. Vad som sedan 1989 hänt i Östeuropa kan vad gäller demokratin påminna om den ”förordnade” regime change från ovan (i Europa dock fredlig och – skenbart – odramatisk) som USA brukar ägna sig åt här och där i världen med ringa eller ännu oftare katastrofala följder.

Där står vi i dag. Det väcker ömsesidig besvikelse. Allt oftare vänder sig väst och öst bort från varandra. Ingen enda ideal mönsterstat kan vi identifiera där samtidigt som de förhåller sig alltmer kritiskt främmande inför vad vi menar är självklara gemensamma värden och ordningsregler, även när vi själva väljer att inte leva upp till dem. Östeuropa kan i dag delas in i två dominerande statsgrupper: en större, bestående av alltmer auktoritära regimer, och en mindre ”avantgardistisk” (men viktigare), där vad som finns av demokrati – på papper och till del i verkligheten – medvetet, systematiskt och utan påföljd avvecklas inför öppen ridå. Det är ett hot även mot väst.

Borde Ungern alltså sparkas ut ur EU?

Utvecklingen i den första gruppen blir bara sällan uppmärksammad hos oss; för det är dessa stater alltför små och obetydliga och vi i väst alltför okunniga och arroganta. Den andra gruppens stater, främst Ungern och Polen, är stora nog att göra det svårt att få dem att göra vad de inte vill, även när det gäller något så grundläggande europeiskt som vår demokrati. Och oftast glömmer vi att det rör sig om regimer med stort folkligt stöd, legitimerade i fria val. I Viktor Orbáns fall så stort att han i det ungerska parlamentet fram till hösten 2022 formellt kan göra ungefär som han vill.

Är det för sent att vända denna utveckling? Om inte annat så i omsorg om de bärande bjälkarna i det gemensamma europeiska hus Viktor Orbán, Jaroslaw Kaczynski eller Janez Jansa uttryckligen sagt att de vill ”bygga om” inifrån? Och de är alla redan på plats i huset.

Borde Ungern alltså sparkas ut ur EU?

Men Ungern är inte samma sak som Orbán. Hittills har han som ingen annan populist i öst lyckats spela det chauvinistiska kortet och utmåla det övernationella Bryssel som ett Moskva från i går eller ett Wien från i förrgår, men det är ett politiskt-ideologiskt spel som bortser från att det ”normala livet” i öst fortfarande har ett krasst materiellt innehåll. Utan en solid ekonomi är Orbán bara munväder. Men Ungern är inget rikt land. Det är beroende av tysk bilindustri och stora bidrag från just EU – utan bidrag ingen grädde på moset.

Hur länge kan man bita den hand som föder en?

Östeuropas ”illiberala” populister spelar därför ett högt spel. Och alla stora städer där är emot dem; kroatiska Zagreb var nyligen den sista stora stad i öst som bytte sida. Liberala städer som är för Europa och en urban demokratisk kultur där regnbågsfanan är lika viktig som nationens. Stöd dem indirekt genom att koppla ekonomiskt stöd till demokratin i Ungern: bara ungrarna själva kan göra sig av med Orbán.

Läs fler texter av Richard Swartz

Ämnen i artikeln

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt