Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-09 16:54

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-i-sverige-talar-tanker-och-ror-vi-oss-langsammare-an-andra-och-det-marks-nu/

Ledare

Richard Swartz: I Sverige talar, tänker och rör vi oss långsammare än andra – och det märks nu

Illustration: Magnus Bard

Är vår omhuldade stabilitet och trygghet bara en omskrivning för senfärdighet? Coronaviruset synar en svensk myt. 

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Har Sverige reagerat alltför sent på coronaviruset? 

Allt fler kritiker hävdar det. Förmodligen har de rätt. Fast egentligen borde det inte förvåna någon: vårt land är långsamhetens hemvist på jorden. Skulle vi jämföra oss med andra nationer eller kulturer – och just jämföra är vad vi måste göra för att kunna upptäcka faktum – vill jag hävda att vi rör oss långsammare, talar långsammare, tänker långsammare och över huvud taget tar längre tid på oss för att få vardagen och tillvaron att gå ihop. 

Vi är landet som aldrig haft en sprinter eller en stor filosof och som uppskjuter lösningen av problem genom att begrava dem i någon (ofta gedigen) utredning.

Ventilerar jag här en fördom? Men ”fördom” är ofta ett annat ord för en obehaglig sanning vi inte vill kännas vid. Eller generaliserar jag? Javisst. Men ibland måste vi uppbringa modet till svepande slutsatser och bedömningar även om de är behäftade med ett stort antal undantag. 

Den svenska långsamheten besitter en kollektivismens koreografi som älskar konfigurationer som kö och turordning.

Alla tyskar i Hitlertyskland hade åtminstone en jude som vän eller genomhygglig granne, något som inte hindrade antisemitismen från att vara förhärskande. Den som trodde något annat befann sig i en imaginär verklighet i vilken ingenting någonsin kommer att kunna sägas om någonting annat än det fullkomligt banala och självklara. 

Ofta syns inte den svenska långsamheten. När den ser sig själv i spegeln förklär den sig till stabilitet och ännu hellre till trygghet. Att hos oss låta saker och ting ”ta sin tid” blir till en outtalad kvalitetsgaranti, till tid som används i förnuftets och varaktighetens tjänst, allmänheten till fromma. Det säkraste sättet att förolämpa en svensk är att be honom skynda på eller påpeka att man har bråttom. 

I andra länder skulle samma långsamhet uppfattas som tidsspillan, som byråkratisk ineffektivitet eller förhalning. Tar ett ärende tid för mig i Kroatien eller i Österrike handlar det inte om att myndigheternas kvarnar mal långsamt, utan om att byråkraten väntar på en ”gest” från min sida. Har jag väl utfört den – i form av en gentjänst eller ett kuvert med lämpligt innehåll – mal kvarnarna raskt finmalet helt enligt min önskan.

Den svenska långsamheten besitter dessutom en kollektivismens koreografi som älskar konfigurationer som kö och turordning. Där är det glada budskapet ”du behåller din plats i kön”. Allt har sin ordning och den tar tid på sig. Kuriöst nog är denna köordning nästan aldrig – som utomlands – skapad av brist; snarare då av ett slags pedantisk hederlighet och föreställning om rättvisa. 

Men vår långsamhet har sannolikt äldre och mindre kärnfriska rötter än allas vår likhet inför lagen. Också jante hör dit. ”Du skall inte tro att du är något.”   

Hur länge har Sverige varit långsamt? 

Så länge jag kan minnas. Fast egentligen längre än så, åtminstone ett sekel eller två. Om svenska utvandrare i Amerika hette det att de var arbetsamma, men tystlåtna. Och långsamma. De kom från ett bondesamhälle i Europas yttersta periferi och landsbygden är överallt och alltid sävligare än staden. 

Sverige är visserligen exempel på en rasande snabb urbanisering i modern tid, fast fortfarande med bara två ”riktiga” städer – Stockholm och Göteborg – där långsamheten som mentalitet kan ha överlevt sina egna, historiska förutsättningar. I bredd lunkas där på trottoaren som vore man fortfarande hemma i byn.

Mänsklighetens historia handlar om hur denna långsamhet besegras, om hur just hastigheten och dess ständiga acceleration formar vår tillvaro: hjulet, vägar, boktryckarkonsten, ångmaskinen eller elektriciteten är exempel på sådana förlängningar (Marshall McLuhan kallar dem ”medier”) av människans kropp och sinnesförmögenheter som gör den enorma mobilitet och tempohöjning möjlig som kännetecknar det mänskliga samhällets framsteg.  

Här stöter vi på en paradox. 

Ty Sverige är ett samhälle som tidigt sjöng hastighetens lov. Svenskarna är läs- och skrivkunniga tidigare än de flesta andra, tidigt motoriserade och tillhör de mest datoriserade och uppkopplade samhällena i världen. 

Hur har långsamheten under sådana omständigheter kunnat överleva? Har det med vårt isolerade geografiska läge att göra? En långsamhet som överlevt som försenad (sic) anomali i Europas utkanter, ungefär som ett utrotningshotat djur eller en sällsynt växt? Eller är förklaringen att vi förskonades från den gemensamma upplevelse som de två världskrigen innebar? Ty ingenting accelererar – samtidigt som långsamhet bestraffas – som just krig och erfarenheten av krig.

I en kris kan långsamheten vara rent förödande. Visserligen kan den fungera som effektivt vaccin mot hysteri och panik, men främjar varken beslutsamhet eller den kvicka improvisationsförmåga som nu erfordras. Inte svenskens bästa grenar. Fast vår långsamhet skyddar ändå mot ”fel” hastighet – som när syditalienska gästarbetare i norra Italien med corona i bagaget genast störtade sig hem till mamma. 

Rädda sig den som kan! 

Men sådant tillåter inte den svenska långsamheten vars dygd är solidaritet. I stället sitter vi still och inväntar nya bulletiner från myndigheterna. 

Hur ska alltsammans sluta?

Den som (över-)lever – alltså noga tvättar sina händer – lär få se.