Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-01-21 16:53

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-mobbningen-av-det-skrivna-ordet-ar-liksom-inte-skapelsens-krona/

Ledare

Richard Swartz: Mobbningen av det skrivna ordet är liksom inte skapelsens krona

Gutenbergs bibel i tyska Göttingen. Foto: Olaf Jentzsch/AP

Ett ord säger naturligtvis mer än tusen bilder. Ändå får språket förfalla, och Donald Trump är långt ifrån den ende skyldige.

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Läste ni julevangeliet häromdagen? När det var dags för det? 

Eller lästes det högt i familjekretsen av pater familias?

Inte? Kunde väl tro det. Men det är inte religionens, familjens eller fadersauktoritetens förfall som jag är ute efter utan något mycket allvarligare: ordets förfall.

I begynnelsen var ordet. I svart på vitt står det just så i den Bibel ni i dessa dagar sannolikt inte ens bläddrat i. Det är aposteln Johannes som påstår det. Men det är inte sant. Ordet har ingenting med början att göra, i stället infinner det sig mycket sent. I begynnelsen, långt innan ordet gör entré, ristade människan på en grottvägg bilder föreställande djur och frambringade ljud som med tiden så småningom skulle bli till sång. 

Ordet? Det talade och ännu mer det skrivna, befann sig utanför den där grottan i en dunkel och fortfarande mycket avlägsen framtid. Just så ser den historiska ordningsföljden ut: först ton och bild, därefter ordet långt på efterkälken. Den som hävdar något annat ljuger eller ägnar sig åt propaganda, fräckast av alla denne Johannes vars evangelium ingår i vad som genom tiderna är världens mest spridda och förmodligen mest lästa bok, även om så inte längre är fallet. 

Ändå välkomnas denna funktionella analfabetism av så kallade språkvårdare som bevis för att språket lever och utvecklas.

Ordet skulle, fast mycket sent, ta över och lämna bild och ton långt bakom sig. Sedan Gutenberg utgör det skrivna ordet själva fundamentet för vår civilisation som marginaliserade bild och ton, ofta aggressivt, men utan att det fullkomligt urartade till förordnad stumhet eller bildstormande förintelse.

Nära var det ibland. I min by i Istrien målades väggmålningarna i kapellet över av protestanter som revolterade mot det katolska Rom. Väggmålningarna är från renässansen. Under tjocka lager av vitt doldes de i hundratals år tills de i dag försiktigt knackas fram igen av restauratörer från Rijeka fast de väl inte längre tror på Gud. 

Det skrivna ordet är utformat efter fastlagda regler, ett chiffer som måste tolkas. Där hänger ordet i det jättelika språknätet av traderade betydelser och förbindelser som i sin tur måste läras in. Ordet talar inte direkt till oss som bild och ton, något som paradoxalt bidrar till att göra dess utsaga både vidare och mer exakt, kvaliteter som har med ordets försumbara ålder och högre grad av abstraktion att göra. Ett ord säger helt enkelt mer än tusen bilder. Men alltsedan bilden är rörlig och tonen kan betjäna sig av tekniken som en gång Gutenberg av tryckpressen, är kontrarevolutionen på gång: bild och ton håller på att ta revansch på ordet. 

Nästan alla kan vi nynna någon av Beatles sånger. Men vem kan texten? Mer än en rad eller två? Romaner och berättelser är i dag sällan mer än blåkopior till filmer; det kallas ”Hollywood” och når emellanåt analfabetiska höjder. Vi lever i en tid av sights and sounds; ordet håller på att reduceras till fotnot eller dekorativ girland, bild och ton är på väg att återerövra sin maktställning: det skrivna ordet gäller knappast längre, på sin höjd det talade (eller sjungna). 

Vad ni här läser är en tidning. Tidningen är både som medium och med sitt budskap en utmärkt måttstock för hur vår tillvaro förändras över tiden, och vare sig ni läser detta på nätet eller på papper borde förskjutningen mellan ord och bild vara uppenbar. Fast för att uppleva den som dramatisk krävs kanske att ni redan bläddrade i en tidning för, säg, 25 år sedan. Och för så där 50 år sedan fanns stora europeiska dagstidningar helt utan bilder: det skrivna ordet var fortfarande helt suveränt och utan konkurrens. 

På den tiden mönstrade jag som värnpliktig fiskarpojkar i Norrtäljetrakten som efter avslutad folkskola hade återvänt till sjön och därefter väl bara sett skrivna ord i form av det tidningspapper de slog in fisken i. De kunde inte fylla i sina mönstringsformulär; en sista restpost av en pregutenbergsk värld, skulle man kunna tro. I dag undrar jag om det inte var tvärtom: en föraning om vad som skulle komma, fast det på den tiden knappast ens fanns tv-apparater.  

Och i morgon? 

Det skrivna ordet mobbas allt oftare. Det får finna sig i att ringaktas och att bli misshandlat när det offentligt kommer till användning. Det skrivna ordet får gå omkring i rivna gångkläder utan att någon verkar bry sig. Och när förfallet inte längre går att dölja ges det generalabsolution med hjälp av ”liksom” eller ”du förstå ju vad jag menar”. 

Men det är just vad jag inte gör. 

Ändå välkomnas denna funktionella analfabetism av så kallade språkvårdare som bevis för att språket lever och utvecklas, fast det inte sällan tycks innebära en existens som språklig krympling bortom både grammatik och korrektur. Sinnebilden för detta förfall är förstås Donald Trump som med sin mobil kommunicerar medelst ett barnsligt, valhänt och ibland felstavat språk, meddelanden i skrift krympta till displayens tukthusutrymme. 

Här förnedras språket. Och vad Trump än säger kan man inte vara säker på att det inte betyder precis vad som helst. 

Anything goes, som Cole Porter vill få oss att sjunga. 

Så blir världen en liten bit dummare, suddigare och mer gråtmild med nästan varje dag när ordets förfall bidrar till att undergräva inte bara julevangeliets innebörd utan sakta också vår demokrati.