Richard Swartz: Orbán drömmer om ett Stor-Ungern

Alla populister är icke-demokrater och alla icke-demokrater i grunden nationalister. Donald Trump, Silvio Berlusconi, Marine le Pen och engelska brexitörer är nationalister, och Ungerns Viktor Orbán den hittills mest framgångsrike och begåvade av dem alla.

Själv kallar Orbán sig ”illiberal” demokrat, en politisk skvader och absurd självmotsägelse då ingen demokrati existerar utan just liberal grundval. Men som god populist undviker han även att kalla sig nationalist – ordet har i dagens internationella och globaliserade värld fått dålig klang. På sin höjd talar nationalisten om sig själv som ”patriot”, följande ulvens exempel när den försöker dölja sig i fårakläder.

Nationalistens stora problem är behovet av Den Andre som fiende för att kunna definiera sig själv. Och fienden är nästan alltid grannarna, de på andra sidan av gränsen, ständigt dragen till nationalistens nackdel eftersom nästan alla Europas nationer någon gång haft mycket större stater än de har i dag. Inte bara portugiser, spanjorer, fransmän eller engelsmän utan även polacker, litauer, serber, bulgarer, danskar, svenskar eller österrikare: ofta i form av större eller mindre imperier för kortare eller längre tid.

Ungern är inget undantag. Överraskande för många. Vem har hört talas om ett ungerskt imperium? Svaret är att ungrarna har – och aldrig glömt det. Efter det första världskriget förlorades i freden i Trianon 1920 två tredjedelar av Stor-Ungerns territorium, mer än halva befolkningen och en tredjedel av alla ungrare hamnade utanför det förkrympta fosterlandets gränser. En urkatastrof; stympning, åderlåtning och exil på en och samma gång.

”Nem, nem, soha!” blev den ungerska reaktionen. ”Nej, nej, aldrig!” Senare förvandlad till långsiktig revanschistisk strategi genom en politisk formel som ”tänk alltid på Trianon, men tala aldrig öppet om det”.

Denna historiska revisionism är högst levande och med stort folkligt stöd gör en nationalist som Orbán politik av den. Kartan över Stor-Ungern hittar man överallt i dagens ungerska vardag, också i offentliga sammanhang. Ungerska pass delas ut till de stora ungerska minoriteterna i grannländerna, deras kultur och press hålls under armarna med pengar som Budapest inte har, medan Orbán vägrar vapen till Ukraina, som han säger i omsorg om den ungerska minoritet som alltid bott där, i dag kanske en kvarts miljon människor.

Så tidigt som sommaren 2014 presenterade Orbán för första gången sitt ”illiberala” program. På besök hos ungrarna i Rumänien, en ren provokation. Och som i alla nationalistiska utopier förläggs framtiden i det förflutna: hans mytiska Ungern (sedan länge starkt avkristnat) är djupt kristet, fyllt av ungerska mödrar som föder ett stort antal ungerska barn (för att slippa all form av invandring) – alltsammans i en återupprättad suverän nationalstat (som landet aldrig haft) inom gränserna från före Trianon.

Vem har hört talas om ett ungerskt imperium? Svaret är att ungrarna har – och aldrig glömt det.

Att öppet säga det där med Trianon inför omvärlden vore dock en europeisk skandal. Bara hemma kan Orbán göra det mellan både skrivna och talade rader. Och bli förstådd.

Som vision helt verklighetsfrämmande, säger någon. Sådant kan inte hända. I det moderna Europa går stater varken under eller kommer tillbaka. Men vem hade räknat med att Tjeckoslovakien och Jugoslavien skulle försvinna? Båda skapade av det första världskriget, delvis just på bekostnad av Ungern. Rysslands angreppskrig mot Ukraina öppnar nu dörren till etnisk rensning, folkmord och omritade kartor också på annat håll i Europa, som väl ingen kunnat föreställa sig före den 24 februari 2022.

Kanske bara en visionär nationalist som Orbán: i Budapest ryktas att Vladimir Putin – om ”specialoperationen” hade lyckats och Ukraina erövrats – lovat Orbán den del av Karpato-Ukraina där ungrarna bor, och att Orbán var redo att marschera in. Obekräftade rykten. Men ändå med det fullt möjligas prägel.

Orbáns nationalistiska ambitioner är inskrivna i en geopolitik han är väl medveten om. Ofta har han beskrivit den: Berlin (ibland blir det Bryssel), Moskva och Ankara bestämmer det politiska rum Ungern har att manövrera i. Alla tre måste han ta hänsyn till: Ankara kontrollerar den migration till Europa som Orbán för Ungerns del till varje pris vill undvika, och Berlin och Moskva fortfarande hans politiska och ekonomiska svängrum.

De två senare försöker han spela ut mot varandra, som en gång Jugoslaviens ledare Tito gjorde med Washington mot Moskva.

Till Moskva sade Tito, visst, vi grälar ibland, men vi är ändå kommunister och pressen från Amerika kan jag inte stå emot om ni inte ger mig vapen och krediter. Ryssarna blev nervösa, Tito fick vad han ville. Betalade tillbaka gjorde han aldrig.

Till Washington sade Tito, visst, kamrater är vi inte, fast den ryska kommunismen vill varken ni eller vi ha, och jag kan bara hålla emot ryssen om ni ger mig stöd och krediter. Amerikanerna blev nervösa, Tito fick vad han ville. Betalade tillbaka gjorde han aldrig.

Tito bemästrade sitt dubbelspel; hans Jugoslavien hade ändå den begränsade suveränitet som Orbáns Ungern inte har. Men Bryssel (Berlin) tvekar fortfarande att sätta stopp för hans nationalistiska egensinne. Paradoxalt nog är hans ungerska landsmän de kanske enda som kan.