Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-10-30 20:30

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-sverige-har-blivit-varldens-basta-land-for-kvinnor/

Ledare

Richard Swartz: Sverige har blivit världens bästa land – för kvinnor

Foto: Stina Stjernkvist/TT

För 50 år sedan lämnade jag Sverige. När jag nu återvänder är det till ett samhälle byggt på individer snarare än kollektiv.

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

I början av mars reste jag från Wien där jag bott i 45 år till Stockholm för ett som jag trodde kort besök. Men coronan ville annorlunda; av några dagar har nu blivit drygt sju månader i den stad där jag är född och uppvuxen. Inte på ett halvt århundrade har jag tillbringat så lång tid i vad jag ändå räknar som min hemstad.

I Stockholm är jag hemma. Tror jag åtminstone.

Men besöken hemma under alla år har varit korta, tillfälliga och ytliga. Först coronan har givit mig tillfälle att på plats närmare studera vad som blivit av det Sverige jag lämnade för 50 år sedan. Är det fortfarande samma land? Vad är sig likt? Vad annorlunda? Mitt perspektiv är i dag förstås den så kallade utlandssvenskens: ett handikapp kanske, även om jag gärna vill inbilla mig att saker och ting då syns ännu tydligare.

Vad som först slår mig är vad som är sig likt – som Sveriges förhållande till Europa. Vi har blivit kvar i marginalen. ”Nere på kontinenten” eller ”ute i Europa” är metaforer för ett svalt och bokstavligen affärsmässigt förhållande. Paradoxalt nog, eftersom Sverige har hunnit bli medlem av EU, nästan dagligen tar över europeiska lagar, alltmer integrerats i europeisk ekonomi samtidigt som den ökade rörligheten krympt alla geografiska avstånd. Men hur står det till med de mentala? Vår livsstil (mat- och dryckesvanor, mode etcetera) har visserligen blivit mer europeisk, men som det verkar utan att lämna djupare avtryck.

Med beteckningen europé känner vi oss inte bekväma.

Ändå är det märkligt hur denna lika diskreta som självklara känsla av överlägsenhet kunnat leva vidare trots att vår betydelse i världen på 50 år stadigt minskat.

Här känner jag igen mig från förr: vi har förblivit på vår kant, distanserade och skeptiska. Egentligen vill vi inte vara med och när vi finns på plats är det huvudsakligen för att bevaka nationella, inte för att främja europeiska, intressen. Deltar vi, så utan entusiasm och med den outtalade avsikten att se till att de andra inte ställer till med några (alltför) stora dumheter.

Förmodligen hänger det samman med att vi fortfarande är övertygade om att vi vet och kan bäst. Från hanteringen av corona och invandring bort till lösning av internationella konflikter. Dagens Sverige ser sig precis som i går som själva inkarnationen av det moderna samhället, detta trots att vi inte längre tjänar som modernistisk förebild för omvärlden.

Samtidigt finns ändå tillräckligt mycket som i trängre, funktionell mening bekräftar bilden av oss som ett avantgardistiskt samhälle i absolut framkant. Ingen i Europa kan mäta sig med Sverige vad gäller digitaliseringens tempo och omfattning, omställningen till en virtuell värld. Inget land är så uppkopplat, så tråd- och kontantlöst, så hemtamt i cyberrymden.

På gott och ont känns det centraleuropeiska Wien (och inte minst Tyskland) som rena stenåldern.

Ändå är det märkligt hur denna lika diskreta som självklara känsla av överlägsenhet kunnat leva vidare trots att vår betydelse i världen på 50 år stadigt minskat och vi blivit relativt fattigare, både som individer och samhälle. Eller kanske riktigare: de andra har blivit rikare, kommit i kapp oss. Det Wien jag en gång bytte mot Stockholm var oreformerat, grått och slitet, en stad där jag betalade räkningar utan att ens ögna igenom dem. (Väst)berlin var inte annorlunda, det östra en mardröm, bara Zürich jämförbart. I dag är alla i kapp, på många områden förbi, och Zürich försvunnet ur sikte.

Fakta som Sverige knappt tagit notis om.

Annat är mer iögonfallande. På bara några decennier har vi blivit ett samhälle byggt på individer snarare än på kollektiv. Förändringen är dramatisk och tycks jäva tesen om landet ”lagom”. Extrema är också ståndpunkterna hur denna förändring bör (”bör” har hos oss alltid varit viktigare än ”är”) tolkas: som befrielse eller solidaritetens försvinnande, som individualisering eller atomisering, som självförverkligande eller egoism.

Som stärkande eller upplösning av samhället.

De viktigaste förändringarna i Sverige från då till nu har ändå med kön, ålder och ursprung att göra. Redan när jag lämnade Sverige var kvinnans frigörelse långt framskriden. I dag måste Sverige vara världens bästa land för kvinnor; den radikala feminismens krav skulle kunna ses som ironisk bekräftelse. Samtidigt har samhällets eliter dramatiskt föryngrats. En ungdomskult råder, svår att bestämma till sitt innehåll annat än som den fräschör som består i frånvaron av rynkor och erfarenhet. Säkert är bara att den är utan motsvarighet i resten av Europa.

Mest slående är ändå att Sverige inte längre är ett etniskt, kulturellt och religiöst enhetligt land. Från en historisk tradition av utvandring har vi gått till stor invandring. Det har skett plötsligt och med de bästa avsikter. Men ur ett centraleuropeiskt perspektiv också med en stor portion av naivitet och okunnighet om vad det innebär att ha med minoriteter och invandrare att göra.

Den erfarenheten gör nu Sverige i form av problem som bemöts med en uppgivenhet som kanske också har att göra med att Sverige på 50 år blivit mer kraftlöst och terapeutiskt, mindre handlingskraftigt. Dock fungerar Sverige fortfarande – fortfarande bättre än de flesta andra samhällen i Europa. Men det har börjat fransa upp sig i sina rand- och ytterområden, just de kanter och hörn som är så kännetecknande för det svenska.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt