Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
169 kr/månad

Vakna med DN på helgen. Halva priset på papperstidningen i tre månader!

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-07-16 10:29

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-under-den-stekande-medelhavssolen-vantar-vi-pa-natten-pa-regnet/

Ledare

Richard Swartz: Under den stekande Medelhavssolen väntar vi – på natten, på regnet

Varmt. Foto: Johan Nilsson/TT

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist, författare och fri­stående kolumnist i Dagens Nyheter.

I hettan blir dagen en transportsträcka, till när mörkret tillåter livet att ta fart. Och endast djuren vet när regnet kommer för att svalka. 

Så här års är min Medelhavsträdgård redan skräpig, gräset gulbrunfläckigt, här och där redan sönderbränt av solen, de lerbruna krukorna och keramikvaserna tomma; bara någon ståndaktig kaktus uthärdar i torr och sprucken jord.

Inget verkar vara vid liv annat än rosmarinbuskarna som står friskt gröna, och när jag omtöcknad av dagar av hetta går förbi och råkar dra fingrarna genom dem, blir den intensiva doften länge kvar i handen.

Värmen i Södern går att uthärda. Hettan däremot är outhärdlig, dessutom obönhörlig, som ödet något man har att foga sig i. Här handlar allt om den och om regnet som inte kommer. Fast människan här är van vid hettan och lever med den som i ett gammalt äktenskap utan annan mening längre än att ta sig över kanten från en dag till en annan. Alla håller sig inomhus bakom igenbommade fönsterluckor, sitter i dunkla rum tysta och som förstelnade, ungefär som kaktusarna i lerkrukorna, sitter fåordiga och kravlösa, som begrundade de ett nederlag. 

Sedan sover man siesta ovanpå sängen under eftermiddagen. Trots snart 30 år här har jag inte kunnat vänja mig vid det. Först sent på kvällen när jag vill gå och lägga mig vaknar huset till liv; det stojas och ropas, vinflaskor korkas upp och mat sätts på spisen, från trädgården hämtas rosmarin in. Mot midnatt sitter vi fortfarande i trädgården fastän natten med bilans precision och obarmhärtighet redan för länge sedan fallit över den. Vi umgås glupskt och högljutt. Det gäller att ta igen allt som under dagen inte varit möjligt. 

Dagen? En transportsträcka. Mellan vad? Mellan tidig morgon och sen kväll genom den dag som trängt undan både början och slut. 

Hettan däremot är outhärdlig, dessutom obönhörlig, som ödet något man har att foga sig i.

Då och då klatschar vi oss över nakna armar och lår. Länge trodde jag att det inte fanns myggor i Södern. Lyckliga människor! Tills också jag började slå och klå mig, ännu ovetande om att de faktiskt finns, fast så små att de är svåra att upptäcka. Inte heller hörs de. Här heter de papparaći. Förmodligen ett låneord från italienskan, men som inte gör dem mindre obehagliga. 

Skorpionen däremot är oförarglig. I sin stelt ceremoniella uppenbarelse liknar den ett tecken i ett uråldrigt alfabet som ingen längre kan tyda. Skorpionen förblir sin egen gåta. På botten av en kökslåda, i ett lakansveck, i en fuktig spricka i badrummets kakel: ingen vet vad den där har för sig. Till en början var jag paniskt rädd för denne macho med hög svansföring och klorna ständigt redo till nyp tills jag lärde mig att den har goda skäl att frukta de människor som utan orsak fruktar den. 

Ty skenet bedrar. Skorpionen är harmlös. Men hur lätt är det inte att sopa ut eller krasande krossa den, denna evigt misskända varelse! En av djurvärldens allra sista hieroglyfer och som fortfarande väntar på sin teckentydare, sin egen Champollion. 

Och ändå skakar jag lakanet noga varje kväll för att slippa ha sällskap av skorpioner under natten.

Blir det äntligen regn? 

Fråga djuren. 

De vet vad det handlar om och fåglarna tystnar långt i förväg. Svalan, den enda fågel som envisas med att äta utan att sätta sig ner, flyger lägre än vanligt och snart inte alls. Himlen står tom, snart stockar sig molnen där. Allt står still. Ödlan är som stelfrusen i middagshettan; bara hjärtat pulserar under pansarskjortan. Och så rinner den plötsligt ilsnabbt huvudstupa ner längs stenmuren, statist i en naturfilm som i halsbrytande hastighet spolas framlänges. 

Kvav stiltje råder i trädgården. Flygväder för fjärilar – och ändå blir det inte mer än detta druckna vinglande över rabatterna. Nu sitter fjärilen på blomman; öppnar och stänger sig med vingarna som vore den en bok som läser sig själv. Först när fjärilen landat syns hur tilltygad den är. Sönderslitna vingar, fladdrande praktfulla remsor som hänger och slänger. Hälften eller mer saknas. Vore den ett nödlandat stridsflygplan skulle den aldrig komma upp i luften igen. 

Fast strax lyfter fjärilen för att ta upp kampen om födan igen. 

Och så har det äntligen blivit dags och det är vinden som anmäler regnet, en djup och plötsligt sval suck går genom trädgården och får buskar och hela trädkronor att böja sig och svaja fram och tillbaka. Fönsterluckorna, som vi öppnat fast glömt att fästa, slår och smäller mot husets ytterväggar. Med ens är regnet över oss från havet flera mil bort: nästan vågrätt träffar det hus och trädgård som en jättelik svallvåg, regnet trummar och vinden tjuter i kapp, hela natten hamrar, forsar, sorlar och porlar det, de stängda fönsterluckorna gnisslar och kvider i sina fästen. 

Först mot gryningen faller vi i tung sömn.

Tidigt nästa morgon står trädgårdens gräs i givakt och bröstar sig i alla sina nyanser av grönt. Till och med gräsmattans fläckar av redan gult har ställt in sig i ledet. I skjulet har gräsklipparen försovit sig. Hela förmiddagen står gräset där och sträcker på sig för att verka längre än det är. Alla strån är inkallade och alla har mött upp. Trädgården är ockuperad: också på de mest utsatta avsnitt av fronten har gräset med sitt samfällda och i trädgårdens värld skräckinjagande hurra! för ännu några timmar skrämt sina naturliga fiender på flykten. 

Och i skjulet fortsätter gräsklipparen att sova.