Hoppa till innehållet

En utskrift från Dagens Nyheter, 2022-06-25 13:21

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-varje-katastrof-har-borjat-med-att-manniskor-inte-fatt-bestamma-vilka-de-ar/

LEDARE

Richard Swartz: Varje katastrof har börjat med att människor inte fått bestämma vilka de är

Evakueringsbuss på väg till Polen.
Evakueringsbuss på väg till Polen. Foto: Paul Hansen

Vad Putin nu gör är att säga till ukrainare att de har två val: att bli ryssar eller utplånade. Det är lika skrämmande som desperat.

KOLUMNEN. Richard Swartz är journalist och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.

Vem är jag?

Det frågar vi väl oss alla ibland. Medges – svårt att svara på. Men obehaglig blir frågan först när den ställs till oss av någon annan. Nästan alltid betyder den då ”På vems sida är du? För eller emot oss?” Vi tvingas välja sida. Och riktigt farlig blir frågan när denne frågeställare inte väntar på vårt svar utan själv dikterar det åt oss: du är inte en av oss. I stället en främling, en förrädare eller fiende.

Eller när denne någon talar om för oss vad vi inte är: Tysklands judar trodde att de var tyskar tills Hitler gjorde klart för dem att de uteslutande var judar. Hur det slutade vet vi. Eller som nu när Vladimir Putin talar om för ukrainarna att de inte är vad de vill och menar sig vara, nämligen ukrainare, utan egentligen ryssar.

Och med förödande konsekvenser: någon ukrainsk existens eller identitet existerar inte, därför heller ingen ukrainsk stat eller kultur. Vilket ska bevisas genom att med våld försöka utplåna både stat och kultur, i sista hand även de ukrainare som framhärdar med att inte vilja vara ryssar.

Strävan efter frihet är efter den rena självbevarelsedriften människans starkaste kraft.

Människan vill själv bestämma vem hon är och över sig själv. Till det vill hon ha frihet att på eget initiativ och ostört kunna komma samman för att säga vad hon vill och sedan försöka ordna sin värld i överensstämmelse. Strävan efter frihet är efter den rena självbevarelsedriften människans starkaste kraft och behöver inte läras ut eller propageras; den är universell, fungerar intuitivt och autonomt, och i västvärlden har vi funnit en ordning att någorlunda hyggligt ta hand om denna frihet.

I val väljer vi mellan olika alternativ att ordna världen, är vi missnöjda med ett röstar vi bort det och prövar ett annat, utan att slå varandras skallar i kras. Det modus vivendi som vi skapat för friheten och därmed för våra olika uppfattningar om vilka vi är och hur livet bör ordnas, skapar inte bara en fredlig konkurrens i samförstånd utan skänker vårt samhälle en kreativ dynamik som icke-demokratiska samhällen saknar.

Och vårt samhälles hela legitimitet vilar just på detta – att vi förmår ta hand om friheten.

Inte så i ett auktoritärt samhälle som Ryssland eller Kina. Där vilar hela legitimiteten på att de som har makten har rätt. De har alltid rätt. Och de måste ha det (också när de har fel): varför skulle de annars vara tvungna att förbjuda andra meningar, andra partier, förfölja enskilda och hela folk som inte är ense med dem? Det enda som kan legitimera en sådan ordning är att ”dom” – de som har makten – alltid har just rätt och att ”vi” – som är utan makt – alltid har fel.

Det är bara demokratiskt önsketänkande när vi föreställer oss att Vladimir Putin och Xi Jinping måste vara dumskallar eller galningar.

Men en sådan ordning kan bara (någorlunda) upprätthållas genom att göra våld på friheten. Den måste bekämpa den strävan efter frihet som också utan möjlighet till organisation och öppen manifestering finns inskriven i varje människas medvetande ungefär som en vattenstämpel på ett ark tomt papper.

Där kommer dock ingen repressiv, ofelbar makt åt den. Det vet förstås alla diktatorer; det är bara demokratiskt önsketänkande när vi föreställer oss att Vladimir Putin och Xi Jinping måste vara dumskallar eller galningar. Från sin utgångspunkt – att bevara makten genom att alltid ha rätt – är de fullt rationella och nyktra personer, ”bara” konsekvent felinformerade i ett maktsystem som inte har plats för den öppna diskussion och emellanåt obehagliga information som varje maktsystem, byggt på frihet, slår vakt om.

Men också detta vet de om eller anar åtminstone, utan att kunna göra något åt det.

Därför sover de illa om natten, litar inte ens på sina närmaste, fruktar i stället att de ska sammansvärja sig, en fruktan ännu större än den de känner inför den tystnad de förordnat undersåtarna. Gärna skulle de vilja tolka den som samtycke, men ändå bäst att inte ta några risker som skulle kunna äventyra den egna makten. Ty frihet leder ju till anarki eller något ännu värre.

Länge ville vi i väst tro att sådana auktoritära samhällen var en historisk restpost. Efter kommunismens fall (nota bene, i Kina bröt den aldrig samman) hade Historien kommit till sitt slut och västvärldens liberala frihetsordning blivit det enda sättet att organisera samhället på. Det goda exemplets kraft skulle nu övertyga också ryssar och kineser om saken; med tiden – och den föreställde vi oss som kort – skulle deras samhällen reformeras till demokratier, alltså till en ordning som tar hand om friheten och även förmår förvandla den till samhällets motor.

Så blev det inte. Putin försöker nu rädda vad som finns kvar av det diktatoriska ryska imperiet. Men utan ”broderfolket” i Ukraina finns imperiet inte ens som fiktion och ukrainarna har valt en annan identitet och en nationalstat som inte låter sig förenas med Putins vision. Alltså måste visionen räddas på bekostnad av det ukrainska som tillsammans med friheten måste utplånas. Det är ett oerhört, barbariskt anspråk. Radikalismen i detta projekt är lika skrämmande som det avslöjar svagheten och desperationen hos regimen i Kreml.

Ett krigsprojekt med högst osäker utgång, där Putin till och med kan ”vinna”, men som hittills framför allt stärkt ukrainarnas nationella identitet och deras övertygelse om att de inte är ryssar.

Läs fler artiklar av Richard Swartz.

Ämnen i artikeln

Xi Jinping

Kommentera artikeln

I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB:s (”Ifrågasätt”) tjänst Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten för läsare att kommentera vissa artiklar. Denna tjänst tillhandahålls således av Ifrågasätt som också är ansvarig för tjänsten.

De kommentarer som Ifrågasätt tillgängliggör på tjänsten visas i anslutning till dn.se. DN granskar inte kommentarerna i förväg. Kommentarerna omfattas inte av utgivaransvaret enligt yttrandefrihetsgrundlagen och de är inte heller en del av den grundlagsskyddade databasen dn.se.

Grundreglerna för kommentarer är:

  • håll dig till ämnet
  • håll en god ton
  • visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln.

I övrigt gäller de regler för kommentarer som framgår av Ifrågasätts användarvillkor och som du godkänner i samband med att du skapar ett konto för kommentering. Ifrågasätt förbehåller sig rätten att radera kommentarer i efterhand. DN kan genom eget beslut ta bort kommentarer.

Ⓒ Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt