Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-08-23 15:57

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-varlden-riskerar-att-skakas-om-nar-den-amerikanske-buffeln-hastar-fram/

Ledare

Richard Swartz: Världen riskerar att skakas om när den amerikanske buffeln hastar fram

Foto: Saul Loeb/AFP

Kolumnen. Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.

På andra sidan Atlanten finns inte det problem som inte kan lösas. Och eftersom tid är pengar ska det göras snabbt. 

Politik är det möjligas konst – tro aldrig något annat – och det möjligas viktigaste dimension är tiden. 

Fast det där med tid är knepigt. Gärna vill vi tro att tid är tid, att en timme är en timme överallt. Men ett svenskt ”i morgon” motsvarar inte ett spanskt ”mañana”; ett tyskt ”Augenblick” är inte ett balkanskt som mer har med avsikt än med tidsangivelse att göra, heller ingenting säger om dess faktiska utsträckning i tiden, inte ens om ett sådant balkanskt ögonblick har vare sig början eller slut. 

Ekonomer sysslar mer konkret med tid än politiker och filosofer, och har försökt att skapa en rudimentär ordning i denna tidsvillervalla genom att åtminstone skilja på kort och lång sikt. Men liksom aktieportföljsförvaltarens ”lång sikt” ofta nog visar sig mycket kortsiktig, tycks John Maynard Keynes ”lång sikt” (då vi alla är döda) göra distinktionen föga meningsfull och därmed användbar.   

Var det en ekonom som en gång myntade uttrycket ”tid är pengar”? 

Vet ej. Bara att det i våra dagar är en långt mer amerikansk än europeisk dogm och som radikalt reducerar de aspekter av tid som har med metafysik och historia att göra. Av det senare har amerikanen nästan ingenting alls. Det går att hävda att de första europeiska amerikanerna medvetet bytte bort tid – alltså den europeiska historia de ville bli av med – mot just rum, dessa gränslösa amerikanska vidder som kunde tas i besittning. Som bäst syns det i amerikanska städer: glest utspridda över stora ytor, rätlinjiga koordinatsystem av gator, omöjliga att europeiskt flanera längs, och med byggnader bara sällan äldre än sådär hundra år.

Den klassiska europeiska staden däremot är gammal, trång och utan räta linjer och stora avstånd. Den består av just ingenting annat än tid i form av historia, och det fysiska avtryck den lämnat efter sig är detta virrvarr av gränder och gator som man för tre- eller fyrahundra år sedan visste vart de tog vägen, fast inte längre. Och gränderna och gatorna har namn efter kungligheter och fältherrar, personer som levt och dött för länge sedan, inte försedda med enbart nummer eller något av naturens väderstreck som i Den Nya Världen. 

Amerikansk tid utmärks av sin knapphet. Inte minst gäller det för politiken. Det får genast konsekvenser för vad som är politikens själva materia: identifieras något i Amerika som problem, så innebär det något som går att lösa och detta inom rimlig (läs: kort) tid. Dock strider detta mot all europeisk erfarenhet. Vår historia lär att de flesta problem, i alla fall de som förtjänar namnet, saknar lösning. Den tid som ägnas åt dem riskerar därför att bli till tidsfördriv eller åtminstone till en tid försedd med öppet slut. 

Och vi har massor av den varan fast till ringa användning.

Men trots att vi européer sedan förra seklet har världens undergång bakom oss förmår vi inte bekänna oss till en sådan insiktsfull hopplöshet. Det vore inte möjligt, därför inte heller politik. I stället försöker vi dölja de olösliga problemen i ändlösa (sic) samtal och förhandlingar, som ändå kan ha fördelen att förhindra att vad som i grunden är olösligt inte akut manifesterar sig i hela sin olöslighet.  

Alltid något, menar européen. Bortkastad tid (alltså pengar), menar amerikanen. Problem är ju till för att lösas. Och han förlorar tålamodet. Ty ju längre ett tillstånd varar, desto mindre är amerikanens tålamod med det – också tillstånd som européen skulle uppfatta som ett någorlunda förnuftigt modus vivendi, åtminstone som uthärdligt. 

Allt är hans väljare redo att förlåta honom, men inga brutna löften. Upp till bevis!

Resten av världen liknar Europa långt mer än Amerika. Mestadels består den av svaga tätbefolkade stater eller diktaturer, ofta med ett överflöd på historia. På ”lång sikt” är de utrustade med stort tålamod då deras enda tillgång brukar vara just den tid som frestar dem till att skjuta problem framför sig i förhoppningen att tiden själv så att säga ska tröttna på dem. Sådant händer emellanåt. Men för den som är övertygad om att varje problem per definition går att lösa, dessutom att tid alltid är en bristvara utan egen gestaltande kraft, blir möjligheterna till problemlösning med resten av världen ytterst begränsade.

Donald Trump har engagerat sig i konflikter med en lång rad stater som förfogar över mer tid än han. Med Iran, Nordkorea, Afghanistan, Mexiko, Venezuela, till och med Kina och EU. Finns här några lösningar? Inte inom konkret och överskådlig tid, alltså innan presidentvalet den 3 november 2020. Och Trump har lovat sina väljare mycket: en mur, att skicka iväg papperslösa, att ta hem amerikanska soldater, en Little Rocket Man och ett Iran utan kärnvapen, ett Kina som slutat stjäla och tricksa och köper mer amerikanskt.

Allt är hans väljare redo att förlåta honom, men inga brutna löften. Upp till bevis! Och Trumps tid är knapp. Det handlar om trovärdighet och trovärdighet mäts i handling, inte i ord. Men i stället för lösta problem kan Trump – i bästa fall – erbjuda deals. Räcker det för att bli omvald? Trump själv verkar tvivla och frestas därför att göra sina deals aptitligare: att försöka få dem att mer se ut som de lösningar de inte är. 

Det kan bli ett farligt år för världen. 

 

Rättelse: En tidigare version angav fel datum för USA:s presidentval. Rätt datum är 3 november 2020.