Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2019-02-22 18:36

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/richard-swartz-wien-har-utsetts-till-varldens-basta-stad-men-ar-inte-vad-den-ser-ut-att-vara/

Ledare

Richard Swartz: Wien har utsetts till världens bästa stad – men är inte vad den ser ut att vara

Foto: Magnus Hallgren

Den som reser till Wien möter en kuliss. Bakom den levs ett liv där man blir riktigt levande först som död.

Richard Swartz är journalist, författare och ­fri­stående kolumnist i Dagens Nyheter.

Richard Swartz
Rätta artikel

Häromdagen läste jag i tidningen att flera undersökningar skulle ha kommit fram till att Wien är världens bästa stad att bo i.

Bäst i världen? Mitt Wien, där jag bott i snart ett halvt århundrade? Nåja. För egen del har jag ingen åsikt om saken, inte på grund av min okunskap om nästan alla världens andra städer utan därför att jag känner Wien alltför bra. Wien är sedan länge en del av mig, som en fot eller en kär fördom. Och sedan länge är jag hemmablind; noterar sedan åratal ingenting som vare sig bra eller dåligt, så som man inte sätter betyg på den egna familjens medlemmar.

Allt är som det är, inte som det borde eller kunde vara. Råkar någon fråga mig hur jag trivs i Wien blir jag konfunderad och får genast problem med själva frågan. Med trivsel har mitt förhållande till denna stad ingenting alls att göra.

Därmed inte sagt att Wien inte skulle ha gjort sig förtjänt av att vara världsbäst även om jag tror att utmärkelsen förmodligen utdelats till en stad som inte finns. Ty Wien är till sitt väsen barock, alltså till största del fasad och kuliss, en stad som långt mer synes vara än vad den verkligen är, och detta som ändå är råkar vara det Wien jag bor i, och som alla världens turister och prisutdelare nästan aldrig kommer i kontakt med.

Det låter förstås banalt. Alla kommer att försäkra att det självfallet finns en skillnad mellan ett ”äkta” London eller Paris bakom de städer vi upplever. Kännare visar gärna det äkta för oss. Men jag vill påstå att det inte stämmer: detta ”äkta” Paris eller London finns inte längre, det är sedan länge gentrifierat, på sin höjd kvar som medvetet stiliserad imitation av sitt alter ego, ett slags självironi framkallad av kommersiella snarare än sentimentala skäl.

Soho eller Marais har bara namnet gemensamt med Soho eller Marais.

Wien är annorlunda. Staden har lyckats med illusionsnumret att se ut som en av världens stora historiska städer, bara något snäpp under London eller Paris, fast denna storstad egentligen är ren provins. Nästan allt här är sken, ser ut som något det inte är. I verkligheten är den kejserliga storstaden Wien ett lapptäcke av löst och provisoriskt sammanhållna förstäder; för sådär 150 år sedan var de byar, var och en grupperad kring sin kyrka, alla lika inåtvända och vegeterande, men var och en med sin egen tideräkning. Här stod Tiden kanske inte stilla (det gör den bara i Kapuzinergruft, habsburgarnas gravvalv i det världsbästa Wien), men tänkte sig för både en och två gånger innan den misstroget gick vidare.

Så går tiden fortfarande i mitt sjätte Bezirk. I min stadsdel finns bastanta förmiddagshoror, små verkstäder i källare och på bakgårdar där det tillverkas föremål som kom ur modet redan innan kommunismens fall, gatsopare (med kvast) och i tobaksaffären en och annan kund som ser ut som kejsar Franz Josef, och ännu fler som bor i lägenheter där man skulle kunna höra Hitler tala om man satte på radion. Ty först när man i Wien är död blir man riktigt levande, och medan man lever är man inte mer än tolererad och – bitte schön! – får sätta sitt hopp till Döden.

I denna förstad lever vi vårt eget liv och mycket litet förändras. Kanske lever bara Rom på liknande sätt. I gengäld får man vara i fred.

Gentrifiering? 

Den har aldrig nått min stadsdel. Jag bor 20 minuters gångväg från Ringen, innanför vilken Wien är världsbäst. Men till skillnad mot London eller Paris är Wiens historiska centrum musealt. Nästan ingen bor där. Dess slott, katedral, palats och praktbyggnader är tomma, rymmer bara byråkrati och turister. Som en av ekrarna i ett hjul strålar min långa förstadsgata ut från detta turistiskt-historiska nav. På min gata, närmast Ringen, har vi visserligen fått en sushirestaurang och lapplisor, men redan halvvägs till mig framhärdar grönsakshandlaren och affären med papper och skrivdon, hundarna motioneras utan plastpåsar och serbiska eller turkiska är lika vanliga språk som den wienska tyskan.

I denna förstad lever vi vårt eget liv och mycket litet förändras. Kanske lever bara Rom på liknande sätt. I gengäld får man vara i fred, även om toleransen har en underton av likgiltighet. Förljuget? Men här ljuger man kanske inte mer än någon annanstans, man bara handskas mer vårdslöst med sanningen. Sanning och lögn är inga kategorier i en stad där det uteslutande handlar om hur övertygande man kan uppträda i den ena eller den andras tjänst.

En stad världsbäst att bo i?

Förmodligen har prisutdelarna inte kommit längre än till första Bezirk, det hägringens Wien där tiggare liksom vad hundarna lämnar efter sig avlägsnas med en effektivitet som annars är wienaren främmande, turistindustrin till fromma. Men som vanligt sker det här med stor charm. Ty sådan är wienaren: välvillig och gemytlig (fast på sina egna villkor), även om under ytan en hel del gement och elakt döljer sig, men som den tillfällige besökaren inte ser och sällan erfar.

Hur skulle han kunna göra det? Berusad är wienaren inte särskilt ofta, sällan blir det mer än ett eller annat glas för mycket, och som snarare än till något riktigt skandalöst leder till glömska, till gråtmildhet och kanske ångerfull eftertänksamhet, åtminstone så länge det inte kräver en alltför stor ansträngning.

Åtminstone här i mina kvarter.