Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-03-30 21:31

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/rorelseutrymmet-bor-lamnas-at-alla-som-maste-fram/

Ledare

Rörelseutrymmet bör lämnas åt alla som måste fram

Foto: Fredrik Sandberg/TT

DN 16/3 2020. Coronasmittan ställer höga krav på oss alla. Samhället behöver nu vara större än staten.

Coronaviruset kunde inte isoleras och sprids i Sverige och våra grannländer. Enligt WHO är Europa nu epicentrum för spridningen. Utmaningen är därmed att skydda riskgrupper, framför allt äldre och sjuka, samt att i möjligaste mån bromsa spridningen bland allmänheten.

Det senare är nödvändigt för att undvika överbelastning av sjukvården. Ansvaret vilar tungt på oss alla att göra vad vi kan för att undvika smittospridningen. Inte för att de flesta av oss löper någon personlig risk, utan för att sjukvården snabbt blir överbelastad om många i befolkningen får lungproblem som kräver intensivvård vid samma tidpunkt.

Att Lombardiet är en välmående del av ett Italien vars sjukvård rankas bland världens bästa har inte hindrat sjukvården från att gå på knäna. Personalen står nu med den tunga uppgiften att välja vilka patienter som ska räddas och inte. Sverige kan stå inför samma scenario inom dagar eller veckor.

Vissa personer kommer att bli extremt centrala i denna situation. Utöver sjukvårdspersonal behöver samhället förses med bränsle, mat, förnödenheter och material. Internationell handel och varutransporter förblir ett livsnödvändigt blodomlopp. Bristerna är redan akuta på sjukvårdsmateriel – samtidigt som behoven ökar i stora delar av världen, och produktion och transporter behöver snabbt skalas upp.

Många andra kommer därför ha som främsta uppgift att backa undan. Att UD avråder från icke nödvändiga utlandsresor är klokt. Men smittan sprids redan i såväl Sverige som våra grannländer, så slaget utkämpas inte vid några landsgränser. Att mobilisera kontroller vid dessa gränser – som i exempelvis Norge där hemvärnet kallats in för att upprätthålla det formella inreseförbud som beslutats – kan rentav vara kontraproduktivt genom att bidra till folksamlingar i de ändå rätt tomma reseterminalerna.

Att smittan redan sprids ställer större krav på åtgärder inom landet. Samhället behöver nu vara större än staten. Företag, organisationer och enskilda måste gå längre än lagens bokstav, statens åtgärder och myndigheters rekommendationer. Detta för att ge mer plats åt dem som måste fram och allt som måste fungera.

Alla som kan bör solidariskt begränsa sin rörlighet och sin risk för smitta.

Alla som kan behöver proaktivt bidra genom att hålla sig undan från smitta, undvika folksamlingar och hålla social distans. Just för att inte alla kan arbeta hemifrån är det läge för den som kan att göra det.

I en situation där vi behöver hålla distans för att undvika smitta är vi paradoxalt nog mer beroende av varandra än normalt. Också på detta område behöver enskilda vara proaktiva. De som är symtomfria, unga och friska kommer behöva hjälpa äldre och sjuka med inköp och tjänster.

Initiativ tas också i civilsamhället för att hjälpa små och enskilda näringsidkare inom restaurang, kultur- och nöjesliv som drabbas hårt av plötsliga intäktsbortfall. Det offentliga kan hjälpa en del, men inte alla, och risken är alltid att de mest välorganiserade och största aktörerna kapar åt sig mest av generella statliga stöd. Därför är initiativen underifrån omistliga.

I det förvisso vällovliga syftet att inte sprida panik bland allmänheten har responsen gentemot proaktiva åtgärder för att minska smitta från svenskt myndighetshåll varit styvmoderlig och kontraproduktiv. Gå i stället ut med entydiga uppmaningar: Alla som kan bör solidariskt begränsa sin rörlighet och sin risk för smitta, precis som de bör avstå från att köpa upp allt toapapper i butiken.