Ledare: S borde rusta ned hyckleriet om Nato

Det är något mysko med svensk säkerhetspolitik. I tisdags var försvarsminister Peter Hultqvist (S) med sin finska kollega i Washington för att skriva på en överenskommelse med USA om djupare militärt samarbete. Samtidigt avvisar den rödgröna regeringen slentrianmässigt alla tankar på att gå med i Nato, med USA som dominerande makt. Ty den förljugna devisen om ”alliansfrihet” fortsätter att gälla.

Hultqvist är närmast lyrisk när han i DN (8/5) berättar om samarbetet: ”Det är klart att ett avtal som bygger på trilaterala verksamheter ger en annan tyngd”. Hans förhoppning är att stabiliteten i hela Europa ska öka, genom att den amerikanska närvaron stärks.

Detta kunde tänkas vara hela den svenska regeringens doktrin, om än motsägelsefull. Men när utrikesminister Margot Wallström uttalar sig blir bristen på logik skriande.

Den stora paradoxen förblir hur Sverige och Finland kan lita på Trumps USA inom minialliansen, men aldrig någonsin på Trumps Nato.

I riksdagens stora utrikesdebatt i februari använde Wallström president Donald Trump som slagträ mot Nato. Där är det ju USA som bestämmer, sa hon, och ifrågasatte om det över huvud taget existerade några ömsesidiga försvarsgarantier längre.

Det var inte direkt vad de baltiska länderna ville höra, knappast heller andra Natomedlemmar. Fast den stora paradoxen förblir hur Sverige och Finland kan lita på Trumps USA inom minialliansen, men aldrig någonsin på Trumps Nato. Peter Hultqvist är inte orolig, han har ”inte kunnat se att det varit någon skillnad eller någon annan inriktning med den förra administrationen” (alltså Barack Obamas). Vad Wallström ser är ytterst dimmigt.

Splittringen inom den rödgröna regeringen har även tidigare visat sig olycksbådande stor. Wallström har drivit att Sverige ska underteckna den konvention om förbud mot kärnvapen som tagits fram inom FN:s ram. Miljöpartiet ansluter sig entusiastiskt.

USA har förstås påpekat att det är en dålig idé att bygga ett försvarssamarbete på. Att skrota kärnvapnen så länge Ryssland och Kina behåller dem är inte aktuellt. Frankrike och Tyskland har varnat Sverige för att sätta partnerskapet med Nato på spel genom att ansluta sig till konventionen. Övriga nordiska länder tänker inte göra det. Och Hultqvist går inte med på något som kan störa hans försvarspolitiska samarbeten, särskilt inte det med USA.

Wallström representerar en verklighetsfrämmande gren av socialdemokratin, som i frågor om krig och fred knappast skiljer sig från MP. EU orsakade på sin tid också en djup spricka inom S. Ledningen vill inte ta risken med en Natodebatt, även om utrikesministern så lätt pratar bredvid mun.

Hyckleriet har präglat socialdemokratin. Neutralitetspolitiken var en täckmantel för ett hemligt samarbete med USA och andra västmakter. När Sovjetimperiet föll gick Sverige in i Natos partnerskap, där vi så småningom kunde göra allt med våra allierade utom att betala entrébiljetten. Riksdagens solidaritetsförklaring från 2009, som stipulerar att Sverige ska hjälpa sina vänner och tvärtom, var en försenad spik i kistan för alliansfriheten.

På senare år har det säkerhetspolitiska läget förvärrats. Orsaken heter Ryssland. Annekteringen av Krim, överfallet på östra Ukraina, det aggressiva uppträdandet i Östersjöregionen och en högljudd antivästlig retorik har gjort vårt grannskap mer otryggt. En amerikansk närvaro i Europa har blivit mer nödvändig, som Hultqvist säger. Men kittet är fortfarande Nato.

Försvarssamarbete med Finland och USA är väl inte fy skam, men amerikanerna lär inte prioritera Sverige framför Natoländer. Garantier kommer bara med medlemskapet.