Ebba och Stefan har ett mackel ihop; ett liv, ett kiv, ett dilemma tillsammans. Kunderna kommer, kunderna går. Partiledarna trampar på ömma tår.

Såväl Stefan Löfven som Ebba Busch Thor har placerat sig i positioner där de riskerar att stöta bort sina respektive partiers traditionella kärnväljare och trogna gräsrotsaktivister. I båda fallen är orsaken Sverigedemokraterna.

Om inte SD funnits hade Stefan Löfven varken tvingats eller kunnat ingå Januariavtalet. Då hade han inte heller varit tvungen att driva en liberal reformpolitik som många socialdemokrater känner sig främmande inför. 

Haken är att Kristdemokraterna ser sig som ett värderingsburet parti.

Ebba Busch Thor å sin sida hade inte varit lika frestad att fiska i populistiska vatten om inte SD visat hur feta fångsterna kan bli. Fiskafänget har varit framgångsrikt, men i likhet med Löfven riskerar hon att alienera sina kärntrupper.

Han ville till varje pris behålla makten. Hon vill till varje pris erövra den, och då får man inte vara kräsmagad när man agnar sina krokar. Haken är dock att Kristdemokraterna ser sig som ett värderingsburet parti. Dessa värderingar är inte abstrakta, de personifieras och praktiseras av kristdemokratiska aktivister och sympatisörer med starkt moraliskt och humanistiskt patos. Många av dem har en förankring i kristen tro. Flyktingfrågan är viktig för dem, men definitivt inte på samma sätt och av samma skäl som den är viktig för Sverigedemokraterna.

På fredag inleds Kristdemokraternas riksting i Umeå. Ebba Busch Thor kommer att tvingas testa sin förmåga att tala både till dessa traditionalister, etiketterade som KD:s ”kristna vänster” i ett färskt reportage i tidningen Fokus, och till de nyvunna, och potentiella, väljare som ser KD som bron mellan Moderaterna och SD.

Ett tema på rikstinget ska vara landsbygden. När Ebba Busch Thor i en DN-intervju får frågan vilka landsbygdsåtgärder som är mest akuta svarar hon ”polisen” och ”sjukvården”. Det gör hon klokt i. Det är frågor där det finns oavvisliga, sakliga grunder för missnöje och oro. Det är också frågor som inte gör livet komplicerat för en partiledare som vill ena sitt parti. Fler poliser. Kortare vårdköer. Någon däremot?

I reportaget i Fokus lyfts särskilt vården fram som den fråga kring vilken kristdemokrater av alla schatteringar kan samlas. Indignationen över vårdköerna och polisbristen skulle kunna vara det kitt som håller samman partiet. Men Ebba Busch Thors dilemma är att i dagens politiska klimat förvandlas alla sakfrågor med automatik till en fråga om migration och integration, just den konfliktfråga som skär djupast genom Kristdemokraterna.

Rikstinget ska ta ställning till en motion som yrkar på att permanenta uppehållstillstånd ska vara regel i Sverige, tillfälliga uppehållstillstånd undantag. Motionen har tungt stöd, bland annat av partidistriktet i Jönköping, Kristdemokraternas kärnland. Partistyrelsen håller emot, men ger ändå de flyktingliberala ett tröstpris; längre löptid på de tillfälliga uppehållstillstånden för den grupp som kallas ”alternativt skyddsbehövande” . Dessa tillfälliga uppehållstillstånd ska permanentas om skyddsbehovet finns kvar efter tre år.

Det räddar antagligen partifriden den här gången. Men förr eller senare kommer sanningens minut. Om KD fortsätter på vägen in i SD-land måste partiet förhålla sig till stora väljargrupper för vilka det är en självklarhet att operationsköer och laglöshet har en enda orsak: invandringen. Då, om inte förr, måste Ebba Busch Thor bekänna färg. Vilket slags parti vill hon att KD ska vara? Ett SD light? När Sverigedemokraterna själva jobbar hårt för att framstå just som ett SD light kan det i så fall bli väldigt många köttbullar i samma stekpanna.