Hoppa till innehållet

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

En utskrift från Dagens Nyheter, 2020-04-07 06:11

Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/ledare/sanningens-minut-vantar-for-ulf-kristersson/

Ledare

Sanningens minut väntar för Ulf Kristersson

Håller januariavtalet i sina händer.
Håller januariavtalet i sina händer. Foto: Roger Turesson

DN 28/2 2020. Hur Moderaterna ställer sig till reformerna av arbets- och bostadsmarknaderna är avgörande för hur mycket av januariavtalet som blir verklighet. Och för partiets eget politiska projekt.

Håller januariavtalet på att spricka inifrån? Frågan är aktuell efter att först Liberalernas ledare Nyamko Sabuni spekulerat i att något av partierna i uppgörelsen skulle kunna lämna. Och Socialdemokraternas partisekreterare Lena Rådström Baastad därefter slagit fast att bättre villkor för pensionärerna i nästa års budget är nödvändigt för att S ska stanna kvar.

Nej, är nog ändå svaret. Några av partierna – främst S och L – går dåligt i opinionen, och har därmed ett behov av att höras. Men alla fyra har hittills tagit ansvar för att överenskommelsen ska genomföras. Reformeringen av Arbetsförmedlingen är, till exempel, i full gång. Värnskatten har slopats. Det finns inga skäl för C och L att plötsligt blockera de pensionsförstärkningar till 2021 som finns inskrivna i uppgörelsen.

De största attackerna på samarbetet kommer i stället utifrån.

Rent parlamentariskt hämtar januariavtalet kraft ur två källor. Dels den praxis som slår fast att budgeten tas som en helhet, och som innebär att de 167 mandat som S, MP, C och L förfogar över räcker för att driva igenom den ekonomiska politiken. Dels handlar det om att de viktiga reformer som inte faller inom budgetpropositionens ramar – liberaliseringar av arbetsrätten och hyresregleringen – är sådant som också stöds av Moderaterna och Kristdemokraterna, och som därför har en majoritet i riksdagen.

Den extrabudget som M drev igenom med KD, V och SD för ett par veckor sedan ändrade på förutsättningarna. Eftersom oppositionspartier bröt ut delar av den ekonomiska politiken föll praxis. Januariavtalets grund försvagades. 

Men någon dödsstöt handlade det inte om. Det är inte mycket ekonomisk politik som M och V kan komma överens om. MP får kanske leva med att friåret aldrig blir av, C måste nog byta ut sina sänkta arbetsgivaravgifter mot något som faller M bättre i smaken. Men med lite skicklighet borde regeringen och samarbetspartierna kunna få igenom det mesta av sin ekonomiska politik.

Ett allvarligare hot mot januariavtalet kommer från osäkerheten om huruvida Moderaterna sätter sakpolitiken i första rummet eller inte. 

I december slog Ulf Kristersson fast att han är beredd att fälla regeringen ”på vilken fråga som helst”. Det betyder att M skulle rösta för den misstroendeförklaring som Jonas Sjöstedt har lovat den dagen regeringen lägger förslag om liberaliserade arbets- och bostadsmarknader – trots att det är Moderaternas egen politik. 

Förväntar han sig att andra då ska sätta sakpolitiken först måsta han visa att han själv gör det.

I en intervju i Dagens Industri konstaterar nu M-ledaren i stället att han kan tänka sig att släppa igenom en reformering av arbetsrätten.

Hur Moderaterna till slut agerar när riksdagen ska ta ställning till avregleringar avgör i stor utsträckning om januariavtalet överlever. Det är också avgörande för Ulf Kristerssons eget politiska projekt.

Faktum är att det sannolikt handlar om den sista chansen på lång tid att driva igenom den typ av liberala strukturreformer som svensk ekonomi behöver, och som Moderaterna hittills velat ha. Att S eller SD, inbegripna i en egen kamp om arbetarväljarna, skulle hjälpa en framtida M-regering att genomföra sådana förändringar går det bara att drömma om.

Dessutom upprepar Ulf Kristersson ofta, senast i intervjun med DI, att han helst vill leda en minoritetsregering som gör upp med olika partier i olika frågor. 

Förväntar han sig att andra då ska sätta sakpolitiken först måste han visa att han själv gör det.