Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Ledare

Afrikas änglar talar om våldtäkt

Charlene Smith var en känd sydafrikansk journalist som bevakat upproren under apartheid utan att någonsin bli rädd, inte ens i skottlinjen.

Hon var en vit antirasist, passionerad i sitt yrkesutövande, ständigt pank men alltid först på dansgolvet. Två egna barn älskade henne "för att hon var rolig och snäll", som de sade.

Nu sveper Charlene Smith som en rasande vind över moder Afrikas jord med boken "Proud of me -Speaking out against sexual violence and HIV" (Penguin Books).

En kväll kom Charlene Smith hem från ett möte med några franska tevejournalister. Hon låste dörren om sig.

Men inne i huset väntade en rånare. På något sätt kunde hon inte föreställa sig att den man som brutit sig in skulle förgripa sig på henne. Som om hon var för lycklig, för stark och för framgångsrik för att våldtas. Så tänkte hon faktiskt.

"Var 26:e sekund våldtas en kvinna i Sydafrika. I torsdags kväll var det min tur."
Med de raderna inledde Charlene Smith en artikel i Mail & Guardian, och så gav hon sig ut på ett rasande korståg mot bemötandet av våldtagna människor på polisstationer, sjukhus och i rättegångssalar.

Samma kväll som hon våldtagits, den 1 april 1999, fick den välartikulerade Charlene Smith tjata och hota sig till AZT, 3TC och Crixivan, de mediciner hon fått veta skulle hämma en eventuell hivsmitta.

De flesta svarta våldtäktsoffer kan förstås bara drömma om sådana mediciner. Ändå hade farsen för den berömda journalisten, hon som krävde och stred, bara börjat.

Våldtäkt bryter ner kvinnors personlighet, våldtäkt destabiliserar hela samhällen. Rotsystemet till detta förakt mot kvinnors känslor är komplicerat, men i Sydafrika slog apartheid sönder familjerna, våldet var strukturellt. Med den nya regimen riktades aggressionerna mot kvinnor och barn.

Kanske är det inte heller någon slump att våldtäkterna blev fler när pornografin legaliserades i början av 1990-talet. Men med bristen på mediciner mot hiv och aids spreds också myten om att samlag med barn och äldre kvinnor kan rena den smittade. Alltmedan katolska kyrkan motverkade användandet av kondomer och regeringen hycklade om aids.

Sydafrika imploderar av våld, många av dem som kan lämnar landet.

Alla som utsätts överlever inte gruppvåldtäkter och överfall. Några mördas, andra blir hiv-smittade. Varje dag smittas 1 800 personer i Sydafrika. Därför vill Charlene Smith inte höra talas om några våldtäktsoffer. Hon, och de kvinnor hon mött på bergsklättringar och lunchmöten, är "rape survivors".

Och våldtäkt handlar inte om vad män gör mot kvinnor.

- Det handlar om vad sjuka individer gör.

De personer som var mest nedlåtande mot Charlene Smith var faktiskt kvinnor. Med frågor som "vad gjorde du ute så sent" och "vad hade du på dig" söker de förtvivlat efter en anledning till att våldtäkt inte kan drabba dem själva, menar hon.

Även i Sverige misstänkliggörs de som utsatts för sexuellt våld genom frågor som vi aldrig skulle ställa till andra brottsoffer. Så även i vårt moderna rättssystem. Tanken tycks vara att några kvinnor kan ha sig själva att skylla för att de blivit våldtagna. Men verkligheten visar att inga kamphundar, elstängsel eller överfallslarm kan skydda kvinnor och barn.

I vårt land tonas kvinnors rädsla ned, trots att TT-telegram om nya tragedier ständigt trillar in på nyhetsredaktionerna. När en 14-årig flicka våldtas i Ängelholm skriver vi numera notiser i dagspressen. Som om vi vant oss vid en oundviklig vardag, att pojkar och män våldtar, ensamma eller i grupp.

Och efter årtionden av debatt kan det fortfarande hända att den som våldtagits får veta i rätten att hon bara fallit offer för "grovt sexuellt utnyttjande".

Sexuella övergrepp mot kvinnor och barn ger bränsle åt hiv och aids, en kontinent håller på att bryta samman.

Medicinerna fattas, men tusentals människor arbetar frivilligt för att ta hand om sjuka och döende i den värsta epidemi vår värld tycks ha skådat. De är Afrikas änglar, precis som de våldtagna kvinnor och flickor som fortfarande älskar, lever och kämpar. Skammen är inte deras.

Kanske är det först när kvinnor vågar berätta som samhället inser hur illa våldtäkten skadar en människa, att brottet måste tas på allvar.

Ingen får skylla sig själv. Den tanken är annars så frestande enkel. Medkänsla gör nämligen skrämmande ont.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.