Ledare: Amanda Björkman: Linderborg har rätt om identitetspolitiken

På ett uppslag i fredagens Aftonbladet går kulturchefen till attack och den här gången är det nyvänsterns baby, identitetspolitiken, som står i skottgluggen. Och det med rätta.

Vänsterns fixering vid det kroppsliga har snurrat in debatten i ett hörn. Vad som sägs och görs flyttas kategoriskt ut i periferin. Kvar är våra kroppar.

I identitetspolitikens kosmos kan vita mäns invändningar inte förklaras som annat än kränkthet. Och när saklig kritik riktas mot en svart kvinnlig minister antas det bero på afrofobi eller kvinnofientlighet. Inte det faktum att hon har makt och därför granskas.

Den som inte tar hänsyn till inter­sektionalitetsanalysens samtliga dimensioner i varje sammanhang ska passa sig. Linderborg sammanfattar det kärnfullt som att ”man ska känna skuld för att man inte deltar i kampen, samtidigt som man inte får vara med för att man inte fattar hur det är att vara svart, ­homosexuell, transperson etc”. Damned if you do, damned if you don’t.

Linderborgs kritik grundar sig i en besvikelse över att nya kategoriseringar tillåts skymma sikten för den gyllene och övergripande kollektiva kampen, den om klass. Från ett liberalt perspektiv handlar schismen snarare om att identitetsfixeringen lägger sig som en blöt strukturfilt över individer och begränsar dem.

Det som först framstår som en självkritisk granskning av vänsterns utveckling vänder i texten till ett utpekande av den gamla vanliga syndabocken. Linderborg kan nämligen inte låta bli att förklara att identitetsvurmarna inom vänstern ”egentligen är liberaler”. När vänstern inte företräder de åsikter som Linderborg tycker är tillräckligt bra, kan de inte vara vänster.

Allt som är dåligt måste ju vara liberalt. Med det sagt: Linderborg sätter fingret på en viktig och olycklig utveckling i den offentliga debatten. Förhoppningsvis kan kritiken också tas emot något bättre när den kommer från de egna leden.

För identitetspolitiken är förlamande och leder, för att avsluta med Åsa Linderborgs ord, till att det ”offentliga samtalet mördas”.