Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Mitt DN - skapa ditt nyhetsflöde Mina nyhetsbrev Ämnen jag följer Sparade artiklar Kunderbjudanden Kundservice och prenumeration Logga ut
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Mer står på spel än den önsketänkande delen av borgerligheten vill erkänna

Illustration: Magnus Bard

Vi brukade prata om att Sverigedemokraterna höll på att normaliseras. Det gör vi inte längre. Det beror på att processen till stor del är avklarad. Slutpunkten, regeringsinflytande, närmar sig. 

Jimmie Åkesson har ägnat en stor del av sin politiska gärning åt att tona ned innehåll och putsa ytor. Tala om att invandringsstopp egentligen handlar om omsorg om invandrarna själva – i valrörelsen 2014 påstod han att SD var ”det mest flyktingvänliga partiet i Sverige”. Han sa inte: vi struntar väl i hur det går för krigsdrabbade människor i andra länder. Han sa: vi vill hjälpa så många som möjligt, därför är det bäst att hjälpa dem i närområdet. Han spelade med, gjorde det som stämningen i landet krävde för att partiet skulle växa.

En partiledning som valt att gå med i ett parti med nazistiska rötter har sparkat andra företrädare som avslöjats ha nazistiska rötter, allt i nolltoleransens namn.

Strategin har varit konsekvent. Bara genom att framstå som rumsrent kan partiet samla tillräckligt många röster – och först då kan man ta fram det tunga artilleriet. Det är ingen spekulation, det är partiledningens egna ord.

I början av hösten 2015 hade debatten ännu inte kantrat; Åkesson föreslog att Sverige skulle ta emot 4 000 kvotflyktingar. Det var ett sätt att stärka bilden av ett parti som inte stod oberört inför den död och misär som bland annat kriget i Syrien gav upphov till. Kvotflyktingar valde man ut, hade kontroll över. Och det var att föredra framför att människor själva fick ta sig hit för att söka asyl, ville man förmedla. 

Men då tog tålamodet hos flera centrala sverigedemokrater slut. Charaden att spela flyktingvänner hade gått för långt. 

Partisekreterare Richard Jomshof bemötte den interna besvikelsen i en privat Facebookkonversation: ”För att verkligen kunna påverka politiken i rätt riktning måste vi fortsätta växa, för att därigenom kunna tvinga fram en förändring. För att det ska vara möjligt måste vi fortsätta med att locka över nya väljare till oss. Eftersom Sverige inte är Ungern, eftersom vi inte sitter i regeringsställning (än) och eftersom media i Sverige inte fungerar som media i Ungern, är vi tvungna att anpassa oss till den verklighet som råder här. Det innebär inte minst att vi måste anpassa vår retorik efter det rådande läget.”

Inte förrän det finns tillräckligt stort väljarstöd kan det som hela tiden varit målet uppnås.

Tålamodet har varit en stridslinje i partiet: hur lång tid ska man vänta med att tala klarspråk? Partiledningens svar har varit: lite till. 

Nu verkar bedömningen delvis vara annorlunda. För en vecka sedan meddelade Sverigedemokraterna att man inte vill se en enda kvotflykting i Sverige. 

Debatten har kantrat. SD har vittring på platsen som landets största parti. Det radikala som man tidigare har tvingats hålla tillbaka sipprar allt oftare fram. Kanske för att man är stinn på opinionssiffror. Kanske för att man uppfattar att väljarna tål att höra det på ett annat sätt än tidigare. Ju mer andra partier har förflyttat sig mot SD, desto lättare har det blivit att presentera radikal politik utan att den nödvändigtvis sticker ut särskilt mycket.

Orbán driver den politik Åkesson tror på, det är det primära. Nedmonteringen av demokratin är sekundär.

Man behöver inte längre låtsas som att det är av omsorg om flyktingar man stänger gränser. Så som debatten ser ut behöver man knappt ens ett argument. Man behöver inte låtsas som att religionsfrihet prioriteras. Det räcker att säga att det inte går att vara svensk och jude, och att man avskyr islam. Man behöver inte ens prata invandring (den är så utesluten), i stället kan man fokusera på det som Åkesson kallar nästa stora strid i migrationspolitiken: att få de invandrare som redan finns i Sverige att lämna landet, bosätta sig ”där de bör bo”, som han uttryckt det. Och man behöver definitivt inte låtsas att man föredrar en demokratiskt vald ledare framför Vladimir Putin.

Målbilden är tydlig, den finns redan förverkligad på andra platser. På frågan vem Åkesson väljer av Angela Merkel och Viktor Orbán svarar han den senare (Arbetet, 17/5): ”Han är konservativ och står upp mot EU-federalismen, vilket jag tycker är bra, men sedan finns det brister där också”. Det är i den där bisatsen som man får anta att Orbáns attacker på demokratin, rättsväsendet och de fria medierna återfinns.

Han driver den politik Åkesson tror på, det är det primära. Nedmonteringen av demokratin är sekundär.

Det Ungern som både Åkesson och Jomshof beundrar beskrivs av Utrikespolitiska institutets experter som ett land där ”Orbáns regering har genomfört den mest radikala samhällsförändringen i Europa sedan kommunistregimernas fall 1989”. Eller som Orbán själv uttryckte det i våras: ”Den liberala demokratins era är över.”

Ju större SD har blivit, desto mer angelägna har delar av borgerligheten blivit att beskriva partiet om inte som rumsrent så i alla fall användbart. Men om det ungerska idealet sipprat ut när självförtroendet följt de stigande opinionssiffrorna, hur kommer det att låta när ett revanschlystet SD får makt? ”Förändring på riktigt” är vad de lovar, och det finns ingen anledning att inte ta orden på största allvar.

Jan-Werner Müller, professor i statsvetenskap vid Princeton och författare till "Vad är populism?", har sammanfattat den för borgerligheten kanske viktigaste läxan när valet snart mynnar ut i ovisshet (Financial Times 8/2 2017): ”Ingenstans har populister vunnit majoritet utan samarbete med etablerade konservativa politiker."

SD:s makt är inte en naturlag. Den är följden av beslut som inte ska fattas på naiva grunder, varken av väljare eller de företrädare som Åkesson dagdrömmer om att förhandla med.

Fram till nu har vi talat mycket om SD:s rötter. Men dessa är inte det primära problemet, inte nu längre. Det vi har anledning att vara bekymrade för nu är inte partiets historia, utan dess framtid.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.