Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Befria skolan från reformivriga politiker

Allt mer radioaktiv.
Allt mer radioaktiv. Foto: Thomas Johansson / Exponera / Scanpix

Söndagskrönikan – Peter Wolodarski.

Den finländska skolans framgång bygger på kontinuitet och stabilitet. I Sverige fortsätter de tvära politiska kasten att skada undervisningen.

För 20 år sedan använde den svenska skolan sifferbetygen 1 till 5. Sedan ersattes de av bokstäver som fick fyra steg i gymnasiet och tre i grundskolan.

Häromåret blåste förändringens vindar igen och riksdagen beslutade om en sexgradig skala.

På två decennier har Sverige alltså hunnit använda sig av tre helt olika system. Som jämförelse är det lika många betygsförändringar som hanns med under den långa perioden 1820–1994. Finns någon som hävdar att de tvära kasten varit till nytta?

DN rapporterade i veckan att den aktuella betygsreformen riskerar att gå ut över en årskull, eftersom antalet elever som fått det högsta betyget mer än halverats i det nya systemet. Yngre elever riskerar att få det betydligt svårare att ta sig in på universitet och högskolor, trots att deras kunskaper inte är sämre.

Det är en av flera konsekvenser av att byta modell. Lärarna är till en början mer försiktiga, vilket förvandlar premiäreleverna till betygsprototyper. Nyordningar skapar osäkerhet och instabilitet. Det tar lång tid innan riksdagsbeslut får genomslag i klassrummen.

Allt detta talar för att politiker inte ska ändra skolans förutsättningar särskilt ofta. En annan slutsats är att skiften bör ha bred parlamentarisk förankring, så att skolan får arbetsro. Lärare och elever ska inte behöva tänka att en ny regering omprövar nyligen fattade beslut.

På betygsområdet har ingen av dessa principer respekterats.

När dåvarande skolministern Beatrice Ask (M) skrotade de relativa 1 till 5-betygen 1993 gjorde hon det utan stöd hos Socialdemokraterna, som sedan rev upp delar av reformen.

Frågan är dock hur väl Asks ursprungliga idéer var förankrade i det borgerliga lägret. Ty när allianspartierna åter vann regeringsmakten 2006 valde de att införa en helt ny skala, A till F, och dessutom längre ner i åldrarna.

Några månader efter att utbildningsminister Jan Björklund (FP) lagt sitt förslag hösten 2010 enades regeringen med Socialdemokraterna om betygen och att de ska ges redan från årskurs 6.

Det var välkommet. Men det dröjde inte länge innan både Moderaterna och Folkpartiet lämnade överenskommelsen och började plädera för betyg från årskurs 3 respektive 4.

Den jämvikt som för en tid uppstod rubbades snabbt. För Skol-Sverige var slutsatsen tydlig: det enda man kan lita på i skolpolitiken är att inget blir bestående.

Författaren och historiken Peter Englund, ständig sekreterare i Svenska akademien, skrev i DN 2001 att skolan har förvandlats till ett övningsfält för ”karriärkåta reformpedagoger, där de kunnat provskjuta det senaste flummet” med ”vanligt folks barn” som måltavlor.

Englunds sylvassa kritik syftade inte på de senaste årens betygshaveri utan på experimenterandet sedan 1970-talet.

Men mönstret de gångna 20 åren är sig likt, även om Peter Englunds vrede främst riktade sig mot skolreformatorer i och omkring den maktbärande socialdemokratin.

Skolan har konstant utsatts för pedagogers och politikers nycker, senast manifesterat i S-kongressens beslut om kommunalt veto för nya friskolor. Sannolikheten för att riksdagspartierna nu ska komma överens i den statliga friskolekommittén har drastiskt minskat, enligt utredaren Lars Leijonborg:

”Beslutet försvårar naturligtvis kraftigt den partiöverskridande lösning om friskolorna som vi faktiskt var ganska nära för några dagar sedan”, sade Leijonborg i Dagens eko.

DN:s pågående skolgranskning visade i veckan att den kanske viktigaste faktorn bakom framgångsrikt lärande är lugn och ro i klassrummet.

Jag skulle gissa att många lärare och rektorer skulle lägga till att det inte bara är elever som behöver arbetsro utan också skolans ledare. Politikens ryckighet är en förbannelse som gör det svårt att planera och fokusera på huvuduppgiften. Hårdare inspektionsregimer bidrar till byråkratisering och misstro. Välmenande formella krav stjäl undervisningstid och skapar högar av administration.

Lärarna berövas dessutom arbetsglädje, autonomi och yrkesstolthet när de blir tillsagda exakt hur de ska sätta betyg, fylla i skriftliga omdömen och använda tiden utanför klassrummet. Vem vill arbeta under sådana strama förutsättningar?

Finlands skolpolitiska framgångar har byggt på att det funnits en helt annan stabilitet och kontinuitet. Medan Sverige reformerat sönder sin skola har finländarna tagit små, gradvisa steg.

Här finns något avgörande att lära. Men att döma av den senaste tidens debatt kan vi vänta oss fortsatt politisk lekstuga efter valet 2014.

Skolområdet har sin egen variant av Parkinsons lag: ju fler larmrapporter som publiceras, desto fler politiska utspel, duster och krav på nyordningar. Inte minst bidrar utbildningsminister Jan Björklund till polariseringen. Han har genom åren blivit allt mer radioaktiv som politiker och stöter bort mer än han enar, även de gånger han säger bra saker.

Så länge Björklund (FP) är ansvarig minister är det svårt att se förutsättningar för en politisk borgfred, som tryggar arbetsvillkoren för ganska många mandatperioder framåt och återför makten över skolans utveckling från politikerna till proffsen, det vill säga lärarna.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN nu möjligheten att kommentera artiklar på Ledare, DN Debatt, Kultur, Insidan och Sthlm. Kanske kan du bidra med andra synvinklar och fakta? Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.