Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Bortförda: Fritt fram för barnarövare

Signerat – Hanne Kjöller.

Den som kikar på Brottsförebyggande rådets statistik över bortförda barn, eller egenmäktighet med barn som brottet egentligen heter, kan notera två saker.

Dels att antalet anmälningar fördubblas under varje tioårsperiod som går. Dels att andelen som går till rättslig prövning är ungefär lika skral år efter år. År 1980 anmäldes 222 fall av egenmäktighet med barn, 1990 var det 401. 2000 hade siffran stigit till 812 och 2010 landar vi på 1.718. Ungefär en procent går till rättegång. År 2010 var det 18.

Man kan tänka sig flera skäl till att denna typ av brottslighet ökar så kraftigt. Ett är att risken att ställas inför rätta ter sig minimal. Det är så gott som riskfritt att som en av två vårdnadshavare – mot den andras vilja eller till och med vetskap – röva bort sitt barn och bosätta sig i en annan svensk stad. Barn som rövats bort inom landet har en svagare juridisk rätt till båda sina föräldrar än om bortrövandet sker till Zimbabwe, Uzbekistan eller Vitryssland.

Sedan kan det förstås vara svårare att leta efter ett barn på andra sidan jordklotet. Men juridiskt är det lättare.

Det är svårt att se något skäl till att barn som göms i Sverige ska ha sämre skydd än gömda barn i Zimbabwe. Frågan är om det är lagen eller tolkningen av den som i praktiken skapat en situation där en bortrövande förälder som strävar efter ensam vårdnad har allt att vinna på att föra bort barnet.

I vilken mån en tio år gammal överåklagarpromemoria fortfarande färgar rättskipningen ska jag låta vara osagt. Klart är i alla fall att det där klargörs att så länge det är en hyfsat vettig förälder som rövar bort barnet, och så länge man håller sig inom landet, så kan det ”vara befogat att avstå från utredning och lagföring”.

Barnets bästa
ska ligga till grund för åtalsprövningen och åklagaren ska därför ”iaktta stor försiktighet då det i många fall är fråga om känsliga situationer inom en familj och åtal därmed kan innebära ett opåkallat ingripande i privata förhållanden”.

Som om inte brottet i sig vore ett ”ingripande i privata förhållanden”.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.