Lyssna efter frasen "ordning och reda" nästa gång en minister öppnar munnen. Senast den hördes, tror jag, var när regeringen häromdagen aviserade återinförd skattereduktion på fackföreningsavgiften och det skulle bli "ordning och reda på arbetsmarknaden".

I de mest överraskande sammanhang rabblas orden upp. Vi måste ha "ordning och reda i den statliga regionala strukturen", sa Ardalan Shekarabi (S) i somras, vad nu det kan betyda. Den nya klimatlagen sades samtidigt ge "ordning och reda i klimatpolitiken". Regeringens kontroversiella välfärdsutredning? Titeln är naturligtvis "Ordning och reda i välfärden".

Men om det finns ett osunt kontrollbehov i svensk politik gäller det inte minst i regeringsfrågan. Här är toleransen för turbulens minimal. "Regeringen styr riket", står det i lagen, och så är det med det. För minsta lilla har partierna anklagat varandra: ni ställer till med cirkus. Stefan Löfven är extra känslig.

I en högintressant rapport som presenterades på fredagens DN Debatt påminner fem statsvetare om en tid som verkligen var rörig. När demokratin var ung, på 1920-talet och några år senare, var kaoset konstant. Det var kriser, kohandel, hoppande majoriteter och heta manglingar i riksdagens utskott.

Det var kriser, kohandel, hoppande majoriteter och heta manglingar i riksdagens utskott.

Normaltillståndet i nästan 70 år därefter var i stället handlingskraftiga minoritetsregeringar. Förenklat: Först hölls ett val. En vecka senare tillsattes en S-regering. Under resten av mandatperioden röstade riksdagen igenom dess politik.

För hundra år sedan betraktades en minoritetsregerings förslag som arbetsmaterial. Nu ses de som huggna i sten. Regering och opposition tillkännager sina skilda ståndpunkter, och sedan har de gjort sitt jobb. Stabilt och fint. Men vad svensk politik verkligen behöver är lite mer av konstruktiv oreda.