Martin Liby Troein: Colombias fredspristagare utgör en studie i mod

När John F Kennedy förberedde sig inför valet 1960 gjorde han det genom att skriva den Pulitzer-vinnande ”Studier i mod”. I den profilerade han åtta politiker som gått emot sitt parti i en samvetsfråga och för det betalat ett högt personligt pris.

Colombias Juan Manuel Santos, som under tisdagen överlämnade presidentposten till Ivan Duque, hade med råge platsat om en sådan bok skrevs nu.

Santos var företrädaren Álvaro Uribes försvarsminister och i valet 2010 dennes kandidat. Uribe hade bedrivit en skoningslös och framgångsrik offensiv mot Farc-gerillan. Santos förväntades slutföra jobbet.

Men den nye presidenten valde istället att sätta sig vid förhandlingsbordet. Uribe tog snart avstånd från sin skyddsling och blev dennes bittraste kritiker.

Efter att ha brutit med – och förskjutits av – sina tidigare allierade, har Santos använt varje uns av sitt politiska kapital till att ro i hamn ett fredsfördrag.

När han väl lyckades, hösten 2016, röstades det ner i en folkomröstning. Men Santos gav inte upp – och efter några justeringar använde han den parlamentsmajoritet som fanns för avtalet för att driva igenom det.

Utanför Colombia är den nu före detta presidenten djupt respekterad. Han fick, som bekant, Nobels fredspris 2016 för sina försök att nå en uppgörelse med Farc. Kontrasten med grannen Venezuelas ledare – Nicolás Maduro, som i dagarna grundlöst anklagat Santos för att ligga bakom ett mordförsök – har ytterligare stärkt bilden av honom.

Men på hemmaplan har Santos envetna fredssträvan haft ett pris.

Men på hemmaplan har Santos envetna fredssträvan haft ett pris. När han nu stiger åt sidan är inte mer än drygt 30 procent av väljarna nöjda med det jobb han gjort. I vårens val var han en black om foten på de kandidater som stödde fredsavtalet. Och hans efterträdare är Uribes nye protegé.

Kritikerna har hela tiden hävdat att Farc kommer undan för lätt. Gerillan befann sig på fallrepet – varför förhandla fram en fred som ger deras ledare, ansvariga för tusentals döda, en plats i det politiska systemet?

Santos svar har lika konsekvent varit att freden har ett egenvärde. Och att endast en förhandlingslösning kan ge den försoning som gör det möjligt för den att hålla i längden.

Santos är naturligtvis inte ett helgon. Några sådana finns inte i politiken – i synnerhet inte i den latinamerikanska, märkt av korruption och klientelism. Omvalskampanjen 2014 svärtades av rapporter om bidrag från den skandalomsusade brasilianska byggkoncernen Odebrecht.

Men: Santos tog över ett land med ett nästan 50 år långt inbördeskrig. Och lämnar över det i fred. Någonting säger det allt om betydelsen av politiskt mod.