Erdogan och kurderna: Turkisk kohandel med farliga följder - DN.SE
Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Erdogan och kurderna: Turkisk kohandel med farliga följder

Signerat – Gunnar Jonsson.

Tv-såpan om 1500-talssultanen Süleyman den store har gjort succé från Balkan till arabvärlden. Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan borde vara nöjd med denna framgångssaga för landets ”soft power” i regionen. I stället har han skällt ut serien: historiska detaljer stämmer inte, scenerna från sultanens harem är stötande, dekadensen ger en skev bild av det stolta osmanska riket.

Hur Erdogan har tid att bry sig är en gåta. Men hans kontrollbehov sprider sig till ständigt nya delar av samhällslivet.

Erdogans företräden kan inte förnekas. Hans milt islamistiska AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) har vunnit egen majoritet i tre val sedan 2002, och åtnjuter brett stöd bland alltifrån socialt konservativa muslimer till ekonomiskt liberala företagare. BNP per capita har tredubblats på ett decennium. På denna bas framträder dock en alltmer auktoritär ledare.

Oppositionen är en enda röra. Armén, den tidigare allt överskuggande maktfaktorn, är på defensiven. Hundratals höga officerare sitter i fängelse, anklagade för vaga konspirationer mot regeringen. Att militären ställs under civil kontroll är inget att beklaga, men AKP:s dominans är en fara.

– AKP-regeringen är den minst korrupta i vår historia, säger journalisten och debattören Sahin Alpay. Men Erdogan har blivit övermodig. Han blir alltmer lik Rysslands president Putin, vill kontrollera allt och säger precis vad som faller honom in.

Nigar Göksel, chefredaktör för Turkish Policy Quarterly, berättar om Turkiets paradoxer. Liberaliseringar och försämringar sker parallellt. Dussintals journalister sitter i fängelse, ofta i åratal utan rättegång.

– Förr fanns tabubelagda ämnen som pressen måste akta sig för, säger hon. Det är friare nu, men samtidigt finns den motsatta trenden där statsmakterna trakasserar journalister.

Erdogan kan inte få en ny mandatperiod som premiärminister. I stället tänker han nästa år bli den förste direktvalde presidenten, men han nöjer sig inte med att efterträda Abdullah Gül som besökte Sverige i veckan. Nej, Erdogan försöker driva igenom en ny författning som kraftigt utökar ämbetets befogenheter. Därtill räknar han med ytterligare två gånger fem år vid rodret.

AKP har inte tillräcklig majoritet i parlamentet för att ensamt klubba konstitutionen, inte heller för att utlysa en folkomröstning. En bytesaffär med kurdiska BDP, knutet till terrorstämplade PKK, kan bli lösningen.

Inbördeskriget med PKK i sydöst har krävt runt 40.000 döda. AKP har gjort mer än alla tidigare regeringar ihop för kurdernas rättigheter, även om bristerna fortfarande är skriande. Tusentals aktivister sitter inspärrade på grund av antiterroristlagar som är så luddiga att de kan rymma vad som helst.

Men nu talar regeringen med både BDP och PKK-ledaren Abdullah Öcalan, som suttit inlåst på ön Imrali sedan 1999.

Vapenvila, kanske redan denna vecka, och något slags självstyre för kurderna ligger i stöpsleven om Öcalans män spelar med. Erdogan har sina egna motiv – kostnaderna för kriget, Turkiets anseende – men också den framtida presidentmakten.

Utan tvekan har kurderna väntat alltför länge på acceptabla villkor. Priset, en total maktkoncentration till Erdogan, är likväl oroande. Ett ohotat AKP utgår inte självklart från vad som är hälsosamt för Turkiet. Trots att sultanernas tid borde vara förbi.

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.