Vi har förtydligat hur vi behandlar personuppgifter och cookies.
Du följer nu ämnet: STOCKHOLMS STAD (sparas i Mitt DN)
Ledare

Althögern, id-vänstern och islamismen – fiender med samma världsbild

Farlig flört.
Farlig flört. Other: John Rudoff/IBL/TT

Auktoritära krafter blir alltmer högljudda. Den liberala mitten måste bli bättre på att lyfta fram våra svar: demokrati, frihet, öppenhet.

Trump – hur kunde det hända? Det frågade den kontroversiella journalisten Brendan O'Neill retoriskt i konservativa The Spectator för ett år sedan. Han gav själv ett svavelosande svar: ”Det hände för att ni förbjöd superstora läskmuggar. Och rökning i parker. Och kränkande åsikter på universitet ... För att ni förvandlade 'vit man' från beskrivning till förolämpning ... Trump hände på grund av er.” 

Det är inte svårt att invända mot O'Neills tolkning. Men jag tror uppriktigt sagt att han är något på spåren. Människor var rädda för snabba förändringar i samhället, som feminism, kunskapsekonomi och framför allt invandring. De var så irriterade att de ville säga emot inte med en viskning utan med ett vrål. Ridån upp för Trump, SD och alternativhöger. Men också för ren rasism och en ny, svårgripbar fascism.

Nyligen besöktes tankesmedjan Timbro av den amerikanska statsvetaren Tom Palmer. Han gav en exposé över tre krafter som i dag utmanar det liberala samhället. Den identitetspolitiska vänstern, den radikala islamismen och alternativhögern är grupper som hatar och bekämpar varandra. 

Ändå har de mycket gemensamt: föraktet för demokratin och frihetliga tankar, tron på tillvaron som en strid mellan kulturer, syn på politiken som en bluff, viljan att tysta oliktänkande...

I mitten, säger Palmer, finns den liberala sfären. Människor som vill leva och låta leva och framför allt leva i fred. Men mitten tycks minska. ”The centre cannot hold”, som WB Yeats skrev. ”Mere anarchy is loosed upon the world.”

Riksdagsman A citerar debattör B som nyligen gillade debattör C, fanjunkare i Nordiska motståndsrörelsen.

Här definierar jag alternativhögern som en sfär som i Sverige rör sig från Moderaternas högerflank, via SD och bort till den rena nazismen. Den omfattar både benhårda demokrater och röster som inte skulle dra sig för att avskaffa demokratin med ett nackskott. 

Det obehagliga är att gränserna alltmer suddas ut. Riksdagsman A citerar debattör B som nyligen gillade debattör C, fanjunkare i Nordiska motståndsrörelsen. Det är som att avskyn för den tidigare invandringspolitiken är så stor att vaksamheten mot dem i ”det egna” åsiktslägret helt fallit bort.

Man behöver absolut inte vara för en generös invandringspolitik. Däremot behöver man definitivt avstå från förakt mot invandrare som grupp och från avhumaniserande retorik. Det är där gränsen går. Gränsen som behöver försvaras. 

Universiteten borde vara öppna för en mångfald av åsikter, läskmuggar borde få vara stora och invandringen måste kunna diskuteras öppet. Men svaret är inte att i förakt vända sig mot demokratin. Det finns alternativ, och de är liberala i ordets vida bemärkelse. De handlar inte minst om öppen debatt, handel för ökat välstånd och dialog i stället för misstro.

Ett annat stycke av Yeats ovan citerade dikt lyder: ”The best lack all conviction, while the worst/Are full of passionate intensity.” 

Passionerad intensitet. Är det där vi liberaler i mitten brister?

Detta är en ledartext skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Kommentera artikeln
I samarbete med tjänsten Ifrågasätt erbjuder DN möjligheten att kommentera vissa artiklar. Håll dig till ämnet och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Vi tar bort inlägg som vi bedömer är olämpliga.